De ångestfyllda nätterna

Torsdag. 

En vecka efter begravningen. 

Idag är det svårt att kliva upp (och igår var det svårt att lägga sig). Tror klockan var runt 3 när jag tillslut släckte lampan. Kring 7.30 börjar hunden gnälla (vill upp i sängen) och efter någon timme är det dags för att gå ut. Nu är klockan snart 12 och jag har inte klivit upp än. 

Jag vill inte.


Jag vill tacka för responsen på bloggen och på mina ord. Det är fint och skönt. Skönt att veta att någon ser mig och fint att något som hjälper mig också kan hjälpa någon annan att sätta ord på sin egen sorg. 

Jag skriver om smärtan och lyckan. 
Idag är det mest smärta.

De ångestfyllda nätterna. Det hände så mycket på nätterna och det sitter liksom fast på näthinnan. Jag tänker på första natten i Stockholm. Vi mötte upp dig sent. Du blev sämre och sämre. Jag var så rädd att förlora dig den natten. Då hade vi fått precis 3 veckor tillsammans. Vi fick 7 veckor till.

Det hände på natten. 

Det var på natten din första cytostatikakur akut sattes igång. Det fanns en beredskap för en akut operation den natten. Jag var så rädd för hur cytostatikan skulle påverka dig och så rädd för att du skulle hamna på operationsbordet den natten. 

Det hände på natten.

De sista dagarna i ditt liv är dom värsta i mitt. På natten när du åkte ner på intensiven förstod jag först inte allvaret. Sköterskorna väckte oss vid 03, jag stängde av. För att ta mig igenom de kommande timmarna var jag tvungen att stänga av. För att orka finnas vid din sida med all min kraft och kärlek var jag tvungen att stänga av. Stänga av alla tankar som inte var här och nu.

Natten därpå, på intensiven, hade jag efter 3 vakna dygn äntligen lyckats somna. Somna i en säng bara några meter från dig. Men efter knappt en timme vaknade jag upp till det värsta tänkbara. På riktigt det värsta ögonblicket i mitt liv. Du omringades av en massa personal. ”1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås, 1, 2, 3, blås” Alla apparater piper och i mitten av allt ligger din lilla, lilla kropp. Klockan var 2, prick 2. I 5 minuter, som kändes som en evighet, satt jag bara på sängkanten. Knäpptyst. Tårarna forsade. Totalt maktlös. Du hade fått ett hjärtstopp men genom att koppla dig till en respiratorn fick de tillslut igång hjärtat. 

Jag gav aldrig upp hoppet men jag förstod att det snart var över. Kampen. Du skulle få frid. Dina njurar och levern hade lagt av. Din kropp fylldes med vätska och lungorna fick snart inte plats längre. Då fick vi beskedet. Det fanns inget mer läkarna kunde göra.


Och nu drömmarna. 

Jag drömmer om allt. Precis allt. Allt som hände och allt som inte hände. Allt vi fick uppleva och allt vi aldrig fick chansen att uppleva. Ibland när jag vaknar ligger du tätt intill mig, jag ser dig, sen försvinner du. Jag tappar dig igen. Gång på gång. Jag vaknar på våra amningstider (även om det inte är varje natt längre). Det är en smärtsam saknad men samtidigt också en fin påminnelse om våra fina amningsstunder. 

Jag drar mig för att sova. Vi ammade alltid någon gång mellan 1 och 2, kanske är det därför jag sällan lägger mig före det, för att slippa vakna fler gånger?

Men det fanns fina nätter också. Den finaste natten var en natt i Stockholm. Jag var helt slut och hade enormt svårt att hålla mig vaken. Jag tror att du också var trött, men framförallt var du väldigt hungrig den natten. Det var en natt då vår favoritsköterska jobbade. Hon skulle hjälpa till att byta blöja under natten. Jag kände mig så otroligt trygg när hon jobbade. 

När hon kom in och skulle byta blöja möttes hon av oss båda sovandes, jag sittande med dig i min famn och du med bröstet kvar i munnen. Sköterskan tyckte det såg så fantastiskt mysigt ut att hon lät oss sova en stund till. Och tidigt på morgonen var det likadant igen. Så underbart att få vakna upp med dig i famnen. Du passade så bra i min famn.

Jag vill minnas dom fina nätterna men det är svårt. Jag kämpar. 

Jag hatar döden men jag är längre inte rädd för den. Den kan omöjligt vara värre än dethär. En dag möts vi igen. 

16 thoughts on “De ångestfyllda nätterna

  1. Louise Andersson

    Du skriver så otroligt vackert om lilla Nora , vi är ju säkra på en sak att ni ses en gång igen , tills dess får ni leva på just allt du skriver om å hoppas med tiden att just smärtan släpper . Gör den väl aldrig , men bleknar på ngt sätt . Varma kramar från mig ❤️

    Reply
  2. Kattis

    ❤️❤️❤️❤️ Så fint skrivet Rebecca ❤️ Kommer inte på några ord för att trösta, men jag finns för dig och ni ses igen, du och Nora. ❤️

    Reply
  3. Helga

    Tack för du kan formulera dig i ord! Tack för din smärta kan formuleras så min smärta blir lättare att förstå! Vakna på nätterna och drömma om allt som hänt och inte hänt, vad jag förstår och delar. Nätterna är både långa och korta. Jag vill både ha nätterna och inte ha dem.
    All styrka till dig/er! All kraft och energi som kan uppbådas. Nora ser er och håller om er. Kämpa vidare! Kram.

    Reply
  4. Lena

    Att stå ut i stormande smärta. Att trampa vatten, hålla sig över ytan i sorgens väldiga vågor. Finner inga ord. Ingen livboj. Vill bara ge dig kraft att orka lite lite till. Varma kramar min vän.

    Reply
  5. Eva

    MIN STARKA MAMMA

    Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
    Men när alla andra sover om natten, har jag sett hennes tårar falla

    Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
    Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå

    Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta,
    Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

    Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer.
    Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer

    Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar.
    Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

    När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,
    försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

    Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär
    Vad hon än säger, hur hon än mår.

    Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

    Kay Des’Ormeaux, org: ”My surviving mom”

    Reply
  6. Micke A

    Fina fina Becca,
    Du är så givmild och så brutalt ärlig i den svåraste av livets stunder. För mig är det bara riktigt generösa och starka personer som orkar och vågar vara det. Tack för att du är en av dom!

    Ingen kan nog förstå den fruktansvärda, förtvivlade och hopplösa kamp som du, Jocke och er älskade lilla Nora tvingades till under 7 fruktansvärda veckor. En evighetslång tid där ni hela tiden slets mellan hopp och förtvivlan – en fullständigt orimlig mardröm som aldrig ville ta slut. Hoppas ni inte ger upp hoppet och tron på livet.

    Vi visste det sedan tidigare – lilla Nora fick oss alla att bli påminda om det igen. Livet är inte rättvist. Men de fantastiska stunder ni fick tillsammans kan ingen ta ifrån er. Lilla Nora fick alldeles för kort tid på vår jord, men hon hann känna vilka fantastiska, trygga och älskvärda föräldrar ni är.

    Nu finns hon, långt ifrån ensam, någon annanstans. Men helt säkert i närheten av min innerligt älskade och så ofantligt saknade syster. Nu har Nora det bra, min syster Anne skulle aldrig acceptera något annat. Nu hjälper hon säkert till och tar hand om lilla Nora på ett kärleksfullt och alldeles fantastiskt sätt tills den dagen ni åter ses igen. Så tror jag att det är, någon annanstans.

    Lova sköta om dig fina Becca ❤️

    Reply
  7. Maria

    Så vackert och brutalt smärtsamt på samma gång. Vi tänker på er och känner med er varje dag. Kram

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *