Den 31 mars

Den 31 mars var en torsdag. En torsdag när Nora blev 10 veckor. Torsdagen då Nora dog. 

Jag kommer aldrig uppleva något värre än att totalt maktlöst se hur mitt barn sakta dör i mina armar.

Nora somnade in tätt intill oss. När respiratorn kopplades ur vaggade vi henne till sömns och sjöng Astrid Lindgrens visa ”Alla ska sova…”. Vi sjöng den ofta för Nora, hon gillade det. Hon gillade att se och höra hur hennes pappa spelade på gitarren och sjöng. Vi bytte ut ”katt” till ”skatt” när vi sjöng. Det kändes fint. 

Den 31 mars fick jag på riktigt känna vad smärta är. Att jag inte dött av smärtan är ett under. Noras kropp blev allt kallare men det hjälpte såklart inte att jag höll henne tätt intill, hud mot hud… Hon var inte kvar i sin kropp. 

Vi kopplade bort alla nålar och slangar, plåstrade om och tvättade henne. Kära, kära Nora. Jag blev bedövad. Alla känslor kopplades bort. Allt försvann. Jag orkade inte. Världen stannade.

Gråt, skrik, gråt, skrik. 

Jag vägrade släppa henne. Vågade inte. Jag vågade inte lämna rummet och vågade inte lämna henne. Ville inte. Jag bar med mig Nora när vi efter flera timmar tillslut tog steget ut ur rummet. Jag bar henne nära, nära genom korridorerna till vad de på sjukhuset kallade stilla rum, där bäddade vi ned henne i en vagga och tog emot våra familjer. Det kändes viktigt att de skulle få träffa henne en sista gång, även om jag helst av allt bara ville stänga in mig i ett rum med Nora bredvid och aldrig komma ut igen. 

Vi tog med oss Nora in till rummet på intensiven igen. Alla maskiner var borta och de hade bäddat fint till oss där. Jag hade inga handavtryck av Nora, bara fotavtryck. Fick panik. En sköterska kom in med papper och grejer för att göra avtrycken. De blev fina men inte alls det jag ville ha. Jag ville ha avgjutningar. Jag ville ha kvar Nora för alltid. Allt var upp och ned, ingenting var logiskt. Jag blev galen. Ledsen och arg. Jag hade en stark önskan om att kunna hålla hennes hand, för all framtid. Tillslut kom en annan sjuksköterska in, en fantastisk man. Han såg. Han förstod. Han hade varit med förr. Han hade lyckats fixa avgjutningsboxar från förlossningen. (Det var för övrigt han som 7 veckor tidigare hade transporterat Nora till Astrid Lindgrens barnsjukhus. På något sätt kändes det fint, tack). Men avgjutningarna – vi gjorde om dom flera gånger. Inget kändes bra, allt var fel, jag ville att det skulle bli perfekt… Men det blir aldrig perfekt. Ingenting kommer någonsin att bli bra, bli komplett. 

Avgjutningarna blev fantastiska, de kom på posten i förra veckan. Att varje dag kunna bära med mig Nora i ett smycket är skönt men jag kan också lägga mina fingrar i hennes hand och minnas <3

6 thoughts on “Den 31 mars

  1. Kattis

    ❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Så fina saker ni har från Nora. Hon finns med er genom dem. Längtar efter att få krama dig Rebecca! ❤️

    Reply
  2. Natalia

    Va fina dom blev. Jag förstår allt du skriver om på nåt sätt. Det är min största rädsla. Å ni har varit med om det. Det är så obegripligt.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *