De personliga katastroferna gallrar bland vännerna

Jag har lyssnat på Tom Malmquists sommarprat och jag tycker att det är riktigt bra. Han pratar om sorg, lycka, liv och död (länk till programmet). När jag lyssnar på hans sommarprat är det mycket som slår mig och det är skönt att få känna igen sig men också skönt att få hjälp att sätta ord på vissa saker som jag också känner.

Jag insåg när jag lyssnade på programmet att jag inte känner att jag har tackat tillräckligt för alla som ställt upp för oss och fortfarande gör det. Jag vet också att ni inte förväntar er det, iaf inte just nu. Det är otroligt fint men jag börjar både förstå och känna att jag orkar det, tacka för det som för er var och är så självklart.

Tom Malmquist säger:

De bästa råden och tipsen kommer sällan som uppmaningar, dom uppstår i förtroliga situationer och presenteras för det mesta som uppriktiga frågor. En bra relation är just så, en dialog bestående av frågor. En bra relation ska få dig att känna ett sådant lugn att du inte vill sluta utvecklas till det bättre… och det gäller även vänskapen. För det är vännerna som finns för dig när ingen annan kan finnas för dig.

Han pratar om vänner som inte vill att man ska vara ensam, vänner som handlar mat, lagar mat, kommer med nya kläder etc. Jag är så otroligt tacksam över att jag har sådana vänner. Vänner som finns där, aldrig sviker och aldrig ger upp. Jag känner verkligen igen mig när han säger att de personliga katastroferna gallrar bland vännerna. Han säger:

Jag har lärt mig att de personliga katastroferna gallrar bland vännerna. Kvar blir dom som lyssnar och ställer frågor och försöker förstå svaren med ytterligare frågor. Men bra vänner säger också vad de tycker utan att vilja göra dig illa. Dom ser det fina i dig och märker när du frångår det fina och vill då hjälpa dig tillbaka.

Jag vill därför tacka alla våra vänner som vågat och orkat prata, ställa frågor och vara nära när allt rasar. Det är ju faktiskt så, eller var iaf för oss, att det är svårt att be om hjälp. Inte för att det egentligen kändes svårt att be om hjälp utan för att vi mitt i katastrofen inte visste vad vi behövde eller ville ha hjälp med. Utan att be om det så stod vänner och familj där med mat, böcker, kläder och allt man kan tänka sig… och framförallt fanns (och finns) de där för att tillsammans skrika, skratta och gråta.

Tack!

3 thoughts on “De personliga katastroferna gallrar bland vännerna

  1. Kattis

    Lyssnar nu ❤️❤️ Så fint. Så ärligt och sant, även om jag inte kan förstå hur det är att förlora någon så nära.

    Reply
  2. Pingback: Ja, jag säger ja! – Med Nora – Mot cancer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *