Minnet

Det blev ett ganska långt och rörigt blogginlägg idag. Det är svårt att sortera tankarna ibland så idag har jag bara skrivit. Kanske jag upprepar mig – det får ni leva med! Jag skriver inte för dig, jag skriver för mig, för min skull och minnet av Nora. Men jag hoppas ändå att det ger dig något, att Nora får leva vidare i ditt minne också!

Idag har jag tänkt på Nora väldigt mycket. Det blir så. Vissa dagar blir livet och döden mer påtagligt än andra. Om Nora hade fått leva hade hon blivit 6 månader idag. Och eftersom det är skottår i år infaller den dagen även på samma veckodag. Torsdag. Dessa torsdagar. 26 veckor sedan hon föddes. 16 veckor sedan hon dog. Mitt i tanken om huruvida jag ska hylla hennes liv eller sörja hennes död – tända ett ljus och gråta eller äta en kaka och le. (Såklart utesluter inte det ena det andra.) 

Hur som helst. Mitt i den tanken ringer Noras läkare från Astrid Lindgrens. Ja. Det var fint. Motstridiga tankar uppstår i mig. Han (läkaren) sa att hon nu inte behöver lida mer. Men jag gör ju det. Egot. Det är viktigt att skilja på vad som var bäst för Nora och vad som var bäst för mig. Men det beror förstås på vad jag lägger i ordet ”bäst”. Det bästa för Nora hade självklart varit att få leva och vara frisk. Men Nora var inte friskt. Sanningen är rå. 

Idag har jag varit på kyrkogården. Inte för att Nora är begravd där, det är hon inte, men utanför gamla kyrkan (där begravningsceremonin ägde rum) är det väldigt vackert och fridfullt. På platsen där alla blommor samlades efteråt lämnades idag rosor till lilla Nora. 

Jag älskar henne gränslöst. Jag går sönder inombords varje dag. Allt har blivit så relativt. Och symboliskt. En ensam fågel eller fjäril får mig att stanna upp. Någonstans förstår jag att det förmodligen inte är hon men det är fint att tänka att det är det. Det ger någon form av tröst. Det är märkligt, behovet av den fysiska närvaron. Varje dag stryker jag min hand över hennes urna. Och otaliga gånger känner jag efter mitt örhänge, ser till att handen är där. 


Jag är rädd för minnet. Rädd när det sviker.

Den 13/7 kom Tom Malmqvists bok  till mig på posten. Jag började läsa i den direkt, tänkte bara kika på inledningen innan jag gick och la mig. (Jag skulle ju upp tidig med flyget). Jag kastades rakt in i boken. Kunde inte sluta. Kunde inte andas. Läser den med en stor klump i halsen. Kastas tillbaka. Tom skriver om två liv. Ett nytt liv och ett som dör. För mig var det nya livet också det som dog. Det lilla barnet, underverket. Utvecklingen hos det nya livet. Men också katastrofen. Cancern. Döden. Boken kastar mig tillbaka till paniken i alla kritiska lägen. Organen som lägger av ett efter ett. Alla maskiner, operationer, mediciner. När sista natten kommer. Tom skriver om två liv. För mig är de båda liven samma. Nora. Mitt ljus, min styrka, min kraft. 

Klockan blev närmare 3 på natten och framme vid sidan 92 stänger jag igen boken. Skräckslagen. När jag gick in på toaletten för att göra mig redo för natten kom rädslan. Rädslan över att jag dagen därpå skulle möta Karolinska igen. Samma korridorer. Samma vyer. Samma promenader. Ska jag stanna där vi stannade eller inte? Ska jag nu själv andas luften som vi tidigt i våras andades tillsammans?

Jag spelar upp olika scenarion i mitt huvud. Tänk om jag möter någon jag känner igen? Eller någon känner igen mig? Vad säger jag? Bryter jag ihop? Får jag bryta ihop? Får jag svära över helvetet? Livets helvete. 

När jag läser Toms bok kommer fler och fler detaljer i mitt minne tillbaka. Jag är så tacksam för det. Jag har varit så rädd, så fruktansvärt rädd, för att glömma (det är jag fortfarande) men jag märker att jag börjar minnas allt mer. Börjar minnas saker jag trodde jag glömt. På 70 dagar hann vi trots allt med en hel del. Möten. Möten med olika öden. Öden jag inte vet slutet på, eller fortsättningen? 

I anhörigrummet utanför BIVA. Vattenkokaren som inte gick köra samtidigt som kaffekokaren. Det trånga pumprummet. Kvinnan som bara grät och grät. Mamman med det höga adrenalinpåslaget, hon som drog ett skämt i dörren till BIVA. Hon som bröt isen och var den första vi egentligen pratade med. Pojken som på Q84 fick en allergisk reaktion under röntgen. Igen… Och taco-kvällen. Shettland gick på TVn. Jag sprang mellan BIVA och tacosen när mamma, pappa och Ella var uppe och hälsade på. Lämnade maten kall. Panik-infallen att behöva vara nära Nora… men efter tillräckligt många vakna dygn gav kroppen upp. Den gjorde det ibland. Min kropp. Kaoset som bröt ut när kirurgen ringde. Gustavsson. 

Jag kan göra listan oändlig men jag orkar inte skriva ner allt. Inte nu. Jag blir stressad av att inte ha allt nerskrivet. Livrädd för att glöma. 

10 thoughts on “Minnet

  1. Lotta

    Dina texter är så beskrivande… Dina ord, tankar och känslor går verkligen rakt in i hjärtat. ❤️Kramar till Er❤️

    Reply
  2. Helga

    Du kommer aldrig glömma. Du är hela livet märkt av Nora. Hon kommer finnas med i era liv alltid. Hon är er dotter alltid. Tomrummet efter henne kommer alltid finnas kvar.
    Du beskriver så bra allt man kan känna tänka och tycka. Heja på i kämpande! Kram!

    Reply
  3. Maria mzungu

    Du skriver så fint min vän!! Jag är tacksam att få ta del av dina ord! Tänker på er ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Reply
  4. Ann VW

    Du skriver så himla fint om er underbara Nora! ❤ Jag lider med er och ni finns i mina tankar väldigt ofta. Tack för att vi får läsa om er och finaste Nora. Kramar från oss!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *