Att balansera

Som någon sa; att arbeta med händer kan hjälpa läka själen. Det tyckte jag var fint. Det är lite så det har funkat här hemma de senaste månaderna. Egentligen utan att jag reflekterat så mycket över det, åtminstone inte till en början. Men jag tänkte göra det nu, med er.

Men först!

Det gör så otroligt mycket för mig att få respons på det jag skriver. Jag är tacksam över att ni tar er tid att läsa, tänka och formulera er i ord. Det är vackert! Tack! Men förlåt för att jag är så dålig på att svara, jag gör det såhär istället. Kanske är det inte så märkligt att jag blir rörd av alla era ord. Jag känner mig bekräftad. Det handlar inte om att jag söker någon uppmärksamhet, det gör jag inte. Jag söker någon slags förståelse – men inte sympati. Tyck inte synd om mig, tyck bara om mig, eller det jag skriver. Och varandra. Tyck om varandra!

Nog om det.

När min kropp varit med mig fysiskt (vilket den tyvärr sällan är, men det börjar bli bättre) har det blivit mycket trädgårdsarbete och skogspromenader med bärplockning, fina vyer och frisk luft. Att hitta en balans mellan vad jag orkar fysiskt och psykiskt är en utmaning för mig. Antingen kör jag på för hårt, känner inte efter… Eller så känner jag efter alldeles för mycket och blir låst. Får inget gjort.

IMG_9396

Bärplockning är perfekt för mig när kroppen orkar. Då får jag röra mig och trötta ut kroppen samtidigt som jag har något att fokusera på så tankarna inte skenar. Och när kroppen inte orkar är handarbetet klockrent. Det har mest bestått av broderi. Det är pilligt, ju mindre stygn desto bättre! Fullt fokus för att skingra tankar när kroppen liksom lägger av.


Mellan varven, när jag släpper fram tankar och känslor har det också blivit otroligt mycket skrivande. Ibland bara för mig själv och ibland till er. (Ni behöver inte veta allt och jag behöver heller inte spara allt för mig själv.) Det gör så mycket att få sätta ord på tankar och känslor. Det gör det inte mindre smärtsamt men det får mig att förstå. Inte meningen med döden men jag förstår mig själv lite bättre.

Och jag pratar. Jisses vad jag pratar! (Nej, jag är inte självupptagen, jag behöver prata!)

Jag är också impulsiv. På gott och ont. Jag glömmer liksom bort att kroppen inte alltid är med mig och då slutar det lätt i ett nederlag. Det är synd. Jag vill så mycket. Klarar mindre. Det är svårt att acceptera ibland, både av mig själv och min omgivning. Detdär med eftertänksamhet. Jag börjar kanske bli bättre på det. Eller bättre? Det förändras. Det behöver alltid inte vara bra att vara för eftertänksam.

Jisses. Det Är inte lätt att balansera.

Men!

En sak vill jag säga och det är att den sorg jag känner skulle jag aldrig vilja byta ut mot att inte ha lärt känna varken Nora eller Kattis.

Emil Jensen – Förr eller senare

Så vackert. Så rått. Så sant.

Alla är med om det. Förr eller senare. Tror man nått annat borde man stannat i magen.

Jag vet att det måste ske, förr eller senare. Men det skedde för tidigt, hon kunde ha lidit mycket mindre.

IMG_9413

Och som någon annan sa; någon måste vara extramamma åt barnen i Nangijala.

10 thoughts on “Att balansera

  1. Lena

    Vackra bilder, vackra broderier, vacker mamma, vackert barn, vacker text. Om än sorgsen uppfattar jag kraft. Vackra du!

    Reply
  2. Moster Eva

    Är så imponerad av dig Rebecca. Ditt sätt att vara, hantera all denna sorg och din förmåga att skriva och uttrycka dig. Även om man inte har upplevt eller gått igenom något liknande det du och Jocke gör just nu, så kan man verkligen känna hur ont det gör. Dina ord beskriver så fint vad Nora betyder för er. Önskar så att jag hade fått lära känna henne.
    Jag är helt övertygad om att Nora och hennes bästis Kattis tar hand om varandra nu. De håller ett vakande öga och är med er överallt :)
    Tänker på er ofta <3
    Många varma kramar
    Eva

    Reply
    1. Rebecca Berglund Post author

      Åh, tack Eva!
      Jag önskar också så otroligt mycket att du och fler med dig hade fått träffa och lära känna Nora… Men jag ser det som att ni på ett sätt får göra det genom mina ord. Att ni får känna hennes kraft och närvaro även om vi inte kan se henne ❤️

      Reply
  3. Elin Philipsson

    När min lillebror dog insåg jag verkligen varför det heter sorgearbete. För det är verkligen ett arbete. Inget kan göra en så utmattad. Hjärnan stänger av i vissa stunder för att man ska orka leva. Och i nästa stund kommer allt svart, för att man ska kunna bearbeta. Jag tänker på er så mycket ❤️

    Reply
  4. Hanna Levay

    jag skriver här, men det Är din senaste instabild jag skriver om.
    Jag ser Kattis i dig på den bilden! Ser att hon är här genom dig Det gör ont och är så fruktansvärt vackert, du är så vacker precis som hon. Jag känner ett sådant lugn av att se dig på bilder, i videoklippet med Emil. När jag ser dig ser jag det du och Kattis delat, att hon och du fick ha varandra är så stort för mig att ibland när jag tänker på det så svindlar mitt inre, och alltet gör sig smärtsamt påmint och livets obarmhärtiga motstridigheter slår andan ut mig och jag tvivlar starkt på att det kan vara så här, att det som hänt Kattis och dig bara inte händer, alltså döden kan jag förstå inte acceptera men förstå och greppa, men att ni möttes som ni gjorde i livet och döde kan jag inte greppa, och ändå så känns det så självklart så logiskt, det är så jävla fel men så jävla rätt i allt det jävligaste som finns. Jag är så arg och ledsen för allt och mår illa av begravningen. Jag vill inte! Jag vill inte. Men jag kommer dit, kommer åka, och jag önskar att jag åkt alla de gånger jag ville åka till henne när jag inte kunde, när hon var för sjuk för besök, när jag eller Olle var för sjuka för att kunna. Jag saknar henne, har saknat henne så länge, och jag har sörjgt och fattat att hon inte skulle bli frisk så länge, förstått, men kommer aldrig acceptera. Kommer aldrig glömma och aldrig sluta älska.
    ❤️❤️❤️

    Reply
  5. Maria

    Fina fina ❤️
    Och helt fantastiska broderier! Så sjukt fina, att Nora ser så levande ut. Och trädet Älskar träd. Tänker ofta på träd och fastnar med blicken på träd när jag känner. Helt fantastiskt broderi!!

    Reply
  6. Helga

    Balans är svårt. Balansera mellan glädje och sorg. Mellan att vara på väg mot att bli mer normal och att inte vilja vara normal. Längtan tillbaka till sjukhuset och samtidigt längta efter att inte ha behövt vara där. Längtan efter att få vara 3 i familjen men samtidigt försöka acceptera livet. Balansera funderingar kring nuet med funderingar kring det förflutna. Balansera någonslags glädje (eller vad man ska kalla det, det är svårt att känna samma glädje som innan, tycker jag.) för det man har samtidigt som man saknar det man inte har otroligt mycket. Balans. Vad är det egentligen? Kommer man någonsin uppnå det?

    Jag vet inte om du förstår mig Rebecca, men jag skriver av mig i dina kommentarer & hoppas du kanske kan precis som jag gör uppskatta att man får känna igen sig i någon annans tankar. (Om du nu gör det..) Jag känner när jag läser att jag åtminstone inte är ensam i mina tankar även om jag känner mig övergiven och minst på jorden…

    Återigen stort tack för du skriver.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *