Vackert

Rebecca Berglund   20 september, 2016   5 kommentarer till Vackert

Klockan sa att vädret är vackert. En solig, vacker torsdag. Jag tände ett ljus för Nora och satt på bryggan en stund. Det glittrade på botten.

Det var torsdagen den 8e september. Det har tagit tid för mig att få ihop mina ord. Därför har bloggen varit tyst ett tag. Det har varit för mycket på en gång så jag har haft svårt för att formulera mig och känna på mina tankar och känslor.

Vi lämnade grönudden för att delta i Kattis begravning. Det gör ont att skriva det. Det kändes som jag skulle begrava Nora. Igen. Jag vet att det inte var så. Men det kändes så. (Det blev inte så). Men jag var rädd, jag hatar rädslan. Efter Noras begravning fick jag panik. Panik över hela situationen, inom mig pågick ett uppror. Jag kunde inte se hennes lilla lilla kista, det var så fel. Då tog jag mig snabbt ut ur kyrkan. Jag stängde av. Idag ångrar jag det ibland. Varför satt jag inte kvar? Efter Kattis begravning satt jag kvar. Tittade på alla vackra blommor. Hon fick en ros av Nora. 

Jag tror att Nora gör mig stark.


Laleh har släppt en ny skiva. Strax efter att Nora dog kom hennes låt ”Bara få va mig själv”. Det blev min pepplåt till Kattis i hennes kamp. Och min. Och här om dagen släppte hon sitt nya album. Kristaller. Hon sjunger ”Sorger är som sånger, man övar. Kanske blir man bättre.” 

Det är nog så. Eller inte. Vad är det att vara bra på? 

Behöver bara blunda å va tacksam för den tiden vi fick ha. Å man kan nästan höra den gången när du nynnade vår sång…
Världen är full av kristaller. 


Jag har berättat att Noras minnesplats sakta vuxit fram i sommar. Den är inte klar men den Är och den är fin! Jag känner mig inte längre lika stressad över att tiden går. Åtminstone inte idag. På ett sätt. Hösten är här. Skördedagar. Det som stressar mig är inte att tiden går, det som stressar mig är att dagarna blir kortare och kallare. Så mycket jag vill hinna göra innan den riktiga kylan är här men så lite jag orkar. Då blir jag stressad. Jag hatar att vara stressad. Både rädsla och stress är så fysisk. Och sorgen. Den sätter sig i andningen. I hjärtat. Hjärnan. Jag slutar fungera. Men i stunder fungerar jag. Kommer tillbaka. De stunderna håller i sig längre nu men det som är svårt blir inte mindre smärtsamt. Det känns inte mindre men jag börjar lära mig? Börjar förstå?

Jag förstår att Nora alltid kommer finnas i mig. Med mig. Jag kommer alltid älska och sakna henne. Gränslöst. Och jag förstår att saknaden alltid – Alltid – kommer göra ont. Jag förstår att jag aldrig kommer bli riktigt hel, aldrig kommer känna mig komplett. Jag vet också att jag alltid kommer minnas Nora med oändlig värme, kärlek, lycka. Och sorg.

5 thoughts on “Vackert

  1. Helga

    Du skriver och fångar precis hur det känns i mamma hjärtat när man tänker Kerstin på sitt barn som inte får leva. Hur kan livet vara så fruktansvärt orättvist? Och hur blandade och konstiga känslor kan man inte ha till det hela? Ständig sorg och smärta men också lycka. Känslor och tankar som inte går ihop. Och ja, vad är det att bli bra på sorg. Men du är verkligen stark. Man måste få hantera den situation man är i på sitt sätt, ibland orkar man och ibland verkligen inte. Tack för du skriver.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *