Det är redan oktober

Bon Iver ljuder i öronen. Jag mäter. Jocke sågar. Solen skiner och höstens färger sprakar. Jag fylls av något som är svårt att beskriva. En sorg som är full av känslor. En vacker sorg? 

Men kan sorgen verkligen vara vacker??? Jag tänker att den absolut kan vara det (samtidigt som den är förfärlig). Sorgen, iaf min sorg, rymmer alla känslor och den existerar ju inte utan kärlek. Fram tills alldeles nyligen har jag sett sorgen som en enda känsla men jag börjar förstå hur mycket den rymmer. Grunden till sorgen är kärleken. En fin bekant till mig liknade sorgen med svart sammet. Mjuk. Djupt mörk slukande ljuset men ändå skimrande och så fantastiskt vacker – en klockren liknelse. 

De tre sista månaderna under graviditeten var tunga. Inte bara på grund av foglossning och att jag var allmänt otymplig. Jag blev sjukskriven. Utmattning sa psykologen. Det var tungt – är tungt – att förstå. Alla sinnen skrek. Och skriker. Jag också. Klarar inte av fel ljus. Fel ljud. Fel lukter. Fel smaker. Det enda jag lyssnade på var Bon Iver. Ibland försökte jag rikta ljudet mot magen. Höjde volymen. Jag ville att mitt barn skulle känna det lugnet jag kände till musiken. Nora, det växande lilla livet i min mage, var min räddning. Hon höll mig flytande. Över ytan. Jag kunde se mig själv sitta på trappan i solen hänförd av dig, föreställde mig hur du sprang runt här på gården, i skogen, över ängar, genom vatten. Över fjället. Längtade så efter att få visa dig livet. Allt levande. Se dig förundras över alla vackra ting livet har att ge.  

När jag tänker tillbaka är det inte alls olikt det jag nu befinner mig i. Med undantaget att Nora inte lägre alltid känns som min räddning. Även om hon var det och också är. Då kunde drömmarna bli verklighet – idag får det förbli drömmar. Drömmar jag flyr till när jag inte orkar mer. 

Våren har passerat. Och sommaren. Snart är också hösten förbi. Du kom till mig efter den mörkaste tiden. När vintern skulle bli vår. När allt skulle växa och blomma upp på nytt. Och du med det. Nu sitter jag här och ser allt ta sina sista andetag inför vinterns mörka vila. Ibland känner jag mig ensam och förlorad… Och ibland mer levande än någonsin. 

När du dog stod jag inför två val. Att ge upp, avsluta mitt eget liv. Eller fortsätta leva. Jag valde det senare. Jag vet att flera var oroliga över vilken väg jag skulle gå. Jag är tacksam över att flera av er uttryckte den rädslan. Den var befogad. Jag har sällan tvivlat på om jag vill leva, snarare över om jag kan. Men jag valde livet… Och jag har bestämt mig för att göra det på riktigt, med all min kraft. Det är det jag kämpar för. Livet. 


Här är Nora bara några timmar gammal. Mjuk, slukande och underbart vacker!

5 thoughts on “Det är redan oktober

  1. En okänd vän

    Tack för dina fina och starka ord. Du ger mig värme och kraft.
    Sluta aldrig att skriva! Du gör skillnad för många oss läsare.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *