Vem är jag och vad är det som gör att jag kliver upp?

Ibland känns det som om orden bara tar slut och ibland räcker dom inte till. Orden. Det kan vara en av anledningarna till att jag inte har skrivit så mycket den senaste tiden. En annan är att jag för min sorgs skull inte behövt denna kanalen på samma sätt det senaste. Men jag har fortfarande en hel del jag vill dela med mig av, det får ta sin tid… Och det går verkligen upp och ner.

Att vara sjukskriven en längre tid tar på självförtroendet, framförallt eftersom vi i vårt samhälle ofta mäter vårt värde i prestation. Det tog tid för mig att börja förstå det. Förändring tar tid och det är svårt. Tidigare skuldbelade jag också mig själv för Noras död. Det är lätt att förvrida sanningen och efterkonstruera. Jag kände att jag som mamma misslyckats med att skydda mitt barn. En fruktansvärd känsla jag äntligen lyckats lätta lite på. Jag vet att det inte var jag men känslan kommer ändå över mig ibland. Jag jobbar på det (som med allt annat).

För någon månad sedan kände jag hur mitt självförtroende och hela jag var skakad till botten, det hade aldrig varit sämre. Jag försöker att inte ha för stort fokus på prestation men det är svårt. Så mycket frågor från olika håll om vad jag ska göra? Krav som inte alls är menade som krav utan snarare i ren omtanke… Blir ändå krav. Krav jag inte kan leva upp till. Som jag skrev i ett tidigare inlägg; jag vill mycket, klarar mindre.

image

28 mars. På topp, så pigg och glad! En av dagarna jag minns allra bäst. Lyckligt ovetandes att du 3 dagar senare inte skulle vara med oss längre.

Vissa mornar har jag inte sett någon mening med att kliva upp. Då gör jag inte det. Men det blir glesare. Dagarna jag inte kliver upp blir färre. Ibland inbillar jag mig att jag kliver upp. Lurar mig själv? Jag reser mig upp, drar på mig kläder och lägger mig på soffan.

Vad är det då som gör att jag kliver upp? De dagar jag faktiskt gör det. Det ärligaste svaret är nog Jocke. Han är och har hela tiden varit där. Här. Vid min sida. Utan honom vet jag inte…, när tanken slår mig att han inte kommer leva för evigt rasar jag… Om jag är rädd för döden? Nej, inte min död, men ja, andras död.

När jag kliver upp är det med en blandning av kärlek och tacksamhet. Jag vet ju någonstans att det är roligt att leva. Jag har känt det och jag försöker febrilt hitta det igen. Jag kan känna det korta stunder. Jag längtar efter dagen jag kan känna det igen, på riktigt. Längtar efter dagar som är fyllda av mer lycka än sorg! Jag vet ju att det är kul att leva.

image

Sommaren 2015. Framtiden var spännande och vacker, Nora växte i magen!

Jag har skrivit om handarbete tidigare, det är verkligen meditativt att arbeta med händerna… Men jag har märkt att jag behöver en liten dos av lugn och ro i kroppen för att klara av det. Jag har en ganska lång startsträcka. Efter Kattis begravning tog det stopp. Men nu är jag tillbaka igen. Krafterna smyger sig sakta fram.

image

Ett urval av senaste tidens projekt!

En annan sak jag tänkt och tänker mycket på är odling. Vi gjorde så gott vi kunde och orkade med i odlingsväg i år. Långt ifrån vår vision men ändå. Att skapa liv känns fint och stort. Jag kan längta efter att få så tomatfröerna från Kattis älskade tomatplanta. Och Noras fruktträd som ska planteras till våren! … Att skapa liv, kompensera det döda. Går det?

Det gör ont att sakna.
Idag har jag nästan gått upp, det är bra! När solens strålar bländar mig är det svårt att motstå!

One thought on “Vem är jag och vad är det som gör att jag kliver upp?

  1. Anna Falk

    Att göra saker i naturen eller med händerna eller att faktiskt få lov att inte orka. Du är så god och så klok! Jag tänker på er OFTA

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *