2016 blir 2017

Jag ska försöka ge mig på en sammanfattning av 2016. Det viktigaste året i mitt liv. Året min dotter föds. Året jag friar och Jocke säger JA!. Året min dotter får cancer. Året min dotter dör. Och året en av mina nära vänner dör. En sammanfattning av känslor? Jag vet inte om det går men jag ska försöka. Jag behöver det.

Jag gick in i 2016 väldigt svag och utmattad. Sjukskriven. Slutkörd. MEN! Med lyckan i sikte. Höggravid. Jag såg mitt liv, min kärlek och räddning. Jocke vid min sida. Alltid vid min sida. Och precis 3 veckor in i det nya året upplever jag det största och vackraste jag någonsin kommer få äran att uppleva – Nora föds. Jag blir mamma. Från och med den 21 Januari 2016 skulle hon betyda ALLT. Jag steg ödmjukt, med ära och kärlek, ner från tronen och gav henne den viktigaste platsen i mitt liv. Fram till den dagen hade jag varit den viktigaste personen i mitt liv, nu var det Nora!

Jag var helt övertygad om att Nora skulle födas i februari. En vattuman med Ametist som månadssten. Hon blev en vattuman, men med Granat som månadssten.

Jag är tacksam över att hon skyndade sig ut, det gav oss två veckor till. Och såhär i efterhand var kanske granaten en mer passande sten för henne. Granaten används som skyddssten, den är avgiftande och stärker blodet, antikroppar, muskler och njurar (men det räckte inte).

För tillfället förlitar jag mig till min ametist som ligger på fönsterbrädan och laddas med energi. Ametisten är en lugnande sten. Den tar bort rädslan och ökar hoppet. Den tar bort skuldkänslor och skärper det sjätte sinnet. Den ska lära mig att släppa taget och känna tillit, att ge upp gammalt och låta mig fyllas på ett nytt och bättre sätt. Ametisten ska också vara bra mot stress och dåliga drömmar.

Jag har mött så många människor och öden 2016. Några har överlevt och några inte. Möten jag önskar aldrig behövt bli men som jag heller inte vill vara utan. Nya människor som i olika skeden plötsligt betytt allt. På ett sätt tror jag att det mitt i allt kaos var bra att jag redan innan allt slog till mådde dåligt, fallet blev kanske inte lika stort? Eller så blev det större? Samtidigt var jag, när vi fick Noras cancerbesked, i det största lyckorus jag någonsin upplevt. Då blev fallet så enormt. Den totala innerliga kärleksbubblan blev så jävla kort. 3 veckor. Vi kastades rakt in i en sjukhuskarusell jag inte kunde se något slut på. Den värsta mardrömmen du kanske inte ens kan föreställa dig. Du som har barn har kanske upplevt rädslan för att ditt barn ska dö när hen satt i halsen? Men efter några sekunder, som säkert kändes som flera minuter, släpper det. Det var ingen fara. Men tänk dig den känslan innan det släpper, konstant. Dygnets alla timmar hela veckan, hela månaden. I 50 dagar. Men efter 50 dagar släpper det inte, det var inget falskt alarm, det var ingen mardröm. Det var verkligheten. Hon dog.

När min kära vän Kattis några månader senare sa att hon inte heller skulle överleva var jag så långt ner redan att jag knappt blev förvånad. Jag hade redan fattat det. Kanske var det därför hon kände att hon kunde prata med mig, för att det i min avgrundsdjupa sorg liksom fick plats. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men det blev liksom inte mer ångestfyllt än det redan var. Det blev faktist snarare en tröst, för oss båda, för både mig och Kattis. Nora skulle inte behöva vara ensam och inte Kattis heller. Dom skulle ta hand om varandra. För mig blev det en tröst. Samtidigt hade jag redan tappat tron på livet när Kattis dog, jag kunde ibland känna mig avundsjuk på Kattis som fick vara med Nora… och det blev bara ännu mer bekräftat – att det inte kunde finnas någon mening med livet om det skulle sluta såhär. Det blev en dubbel sorg men det går inte sörja på så många olika sätt. En sorg, två sorger…

Jag tror att det kanske låter sorgligare än vad det kändes, sorgen blev så naturlig och kommer alltid vara en naturlig del av mitt liv. Med åren tror jag att sorgen kommer ändra form, det har den redan börjat göra.

Någonstans i början av november hände något i mig. För första gången på över ett år kände jag att jag började må lite bättre. jag kände att jag hade lite krafter mellan varven. Lite mer ork, vilja kärlek och kraft. Jag vet inte vad det var men det kom inte en dag för tidigt. Det går inte spikrakt uppåt men 2 steg fram och 1 steg bak ÄR framsteg.

Jag ska försöka gå in i 2017 med ett öppet hjärta. Ett vidöppet, trasigt, blottat hjärta. Blodigt, varigt, sårigt och ärrigt. Säger man så, ärrigt?. Det är liksom allt. Allt på samma gång. ALLT i den allra största och ärligaste betydelsen. 2016 blev mitt viktigaste år i livet. Ett år med den största kärleken och den största sorgen. Jag går in i 2017 trasigare, starkare, tröttare än någonsin och utan rädsla, med ett hopp om att en dag ärligt kunna säga att jag mår bra.

Politiskt har det också varit ett riktigt skitår. Jag önskar att ALLT blir bättre 2017.

Top 4 under 2016

  1. Jag blir mamma, Nora föds!
  2. Min familj, ni betyder allt!
  3. Förlovning, Jocke och jag säger Ja till varandra, varje dag!
  4. Laleh-konsert med kära vänner

image image

8 thoughts on “2016 blir 2017

  1. Coffe

    Otroligt fin och utlämnande sammanfattning av ditt viktigaste år. Hoppas att 2017 ska bjuda på lite fler positiva besked. Om inte annat så får vi alla jobba för det! Önskar ett gott nytt år till dig och Jocke!

    Reply
  2. Ina

    Du är liksom bara så sjukt mycket klokhet kärlek i en och samma förpackning. Livet och döden vandrar hand i hand och du är en av de unika att kunna omfamna det till till fullo, på för det mesta gott men det gör också så förbannat ont emellanåt ❤

    Reply
  3. Emmelie Tingåker

    Orden du skriver drabbar mig med kraft. Du är fantastisk på att beskriva så att andra förstår och använder orden så vackert.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *