För ett år sedan…

Jag har suttit och bläddrat bakåt i bloggen idag. Det är sällan jag gör det. För det mesta känns det som att jag ordagrant ‘skriver av mig‘; att det jag skriver lämnar mig och hamnar någon annanstans. Det snurrar liksom inte runt, runt, runt i huvudet längre. Utrymmet blir lite större. Ger plats för annat… Men när jag läser känner jag det, det sitter fast i kroppen. Inte så mycket som ord, mer som känslor. Det är olika punkter i kroppen som börjar växa, spänna, vibrera eller röra sig på något vis… Men hjärnan sprängs inte.

gravid

Idag är det ett år sedan jag vaknade upp med en märklig känsla i magen. Som små kramper som… Kändes… Det gjorde inte så ont men det kändes. Minns inte riktigt vad jag gjorde under dagen, plockade iordning lite antar jag? Dagen innan hade jag haft några fina vänner på besök, en liten babyshower. Dom visste att jag var svag, stresskänslig och inte så redo för överraskningar. Dom gjorde det sådär alldeles lagom perfekt med fika, mys och en blöj-tårta – såklart!

Hur som helst, det var onsdag den 20 januari och jag plockade lite i lägenheten. Minns inte om Jocke var hemma? Han jobbade nog? Men eftersom han också pluggade jobbade han bara korta dagar så vid 13-tiden dök han säkert upp hemma. Jag hade inte sagt något till honom på morgonen men det var ändå som om han förstod att något höll på att hända. (Han förstod nog mer än mig)!

(Vill bara säga till dig som läser att detta kommer bli ett ganska långt inlägg om timmarna innan förlossningen. Jag skriver till mig idag, för att minnas. Komma ihåg. Se efter vad jag kommer ihåg! Så jag också kan gå tillbaka och minnas. Släppa ångesten över rädslan att glömma. Inte minnas.)

Kl.15 skulle vi till MVC i Lugnvik på ett litet inför-amning-café. De små kramperna jag hade under morgonen blev tätare och började kännas som mensvärk. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om på detdär amnings cafét men jag minns att jag uppskattade det. Fikat minns jag! Minns att de andra blivande föräldrarna åt väldigt lite i kakväg, jag åt för dom allihop, laddade upp omedvetet?! Vi var där i 2h och framåt slutet började jag svettas när sammandragningarna kom. Eller rättare sagt värkarna som jag såhär i efterhand vet att det var!

Efteråt pratade jag med någon blivande mamma om bärsjalar. Jag hade tagit upp ämnet bärsjalar under träffen och hon ville prata vidare om det efteråt. Hon ville ge tips och jag försökte lyssna på henne mellan svetsningarna samtidigt som hjärnan var helt slut efter två timmars prat om bröst och amning.

Emma, min kärna barnmorska, förstod såklart vad som var på gång. Hon rådde mig att åka hem och vila… Men vi bestämde att vi skulle handla lite snabbt först för vi hade knappt någon mat hemma. Vi åkte till Maxi. Då var klockan 18 och värkarna började bli regelbundna. Det är först här någonstans jag inser att det kanske är förverkar eller värkar. Jag tänkte; är det såhär det ska vara de sista veckorna nu innan den lilla människan i magen ska visa sig, jag måste ringa och rådgöra med förlossningen. Vi kanske kan svänga förbi så dom kan kika hur den lille mår!!! Minns att vi satt kvar i bilen på parkeringen i säkert 15-20 minuter och räknade värkarna. Ska vi hem och ringa förlossningen eller ska vi tro att en handling går bra. Jocke var tveksam. Jag också! Det var mellan 3-6 minuter mellan värkarna men de var inte så kraftiga så jag sa att om vi gör det snabbt så går det bra. Det var den märkligaste handlingen jag varit med om. Jag gick och hängde på vagnen o hade fullt upp med att andas och Jocke han sprang mellan hyllorna, hahaha! Vilken syn det måste varit för alla andra i affären!

När vi väl var hemma skulle jag ringa och rådgöra med förlossningen och jag sa till Jocke att han kan åka iväg på sin innebandyträning. Han bara skrattade, spelade med ett tag… men jag var seriös! Jag var av någon anledning så inställd på att gå över tiden. I telefon med förlossningen tyckte dom det lät som att jag hade lite ont så de bad oss komma in. Jag frågade om hon tyckte vi skulle ha med oss förlossningsväskan in och ”den är nog lika bra” tyckte sköterskan! Hahaha, det är så kul att jag inte fattade. Jag vågade kanske inte fatta!!

Värkarna blev snabbt intensiva och kring 21 på kvällen hade vi fått ett rum på förlossningen. Jag hade knappt hunnit fatta att förlossningen var i full gång, det var ju fortfarande några veckor kvar!?! Eftersom det på många sett hade varit en ganska tuff dag och att värkarna snabbt blev så intensiva hann jag inte komma ner i varv mellan värkarna. Det var frustrerande. Jag var näst intill panikslagen och förstod inte hur jag skulle klara det. Jag var lycklig och livrädd! Jag orkade inte hålla i lustgas-masken själv, det fick Jocke sköta. Jag sa till Jocke med ögonen när det var dags för en värk och när den var över men han lärde sig snabbt att läsa av värkarna på skärmen!

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att jag inte ville ha någon epidural. Så tramsigt egentligen? Hur ska jag i förväg kunna veta vad jag kommer behöva och inte? Vid 23-tiden släppte jag stoltheten och narkosläkaren kom på stört. Sen gick det fort. Allt på en gång. Vattnet gick när krystvärkarna drog igång och 00.34 den 21 januari mötte vi Nora och Nora mötte världen. Ett litet paket på 2820g & 49 cm lång med så mycket KÄRLEK!

IMG_8077

När Nora föddes trodde jag att jag visste något om livet. Det gjorde jag ju också. Mycket! Jag hade ju upplevt det största i livet, mitt barn! Men så lite jag visste om döden. Tack och lov. Det var en stund av ren lycka. Jag kommer aldrig någonsin i mitt liv uppleva den renaste lyckan igen utan att döden ska vara där och sticka i mitt hjärta. Med döden som en erfarenhet, alldeles för skoningslöst nära, så vet jag också annat om livet. Livet har fått en ny skepnad. Livet är inte vad det var, blir aldrig vad jag tänkte, trodde och drömde. Så är det.

Men, gott folk, 21 januari 2016 kan ingen någonsin ta ifrån mig. Den vackraste dagen i mitt liv ❤️ bilderna på näthinnan och i minnet är så starka, jag är så tacksam för det. Det känns som igår men ändå ett helt liv sedan.

IMG_8088 IMG_8115

Det betyder alltså att det imorgon är Noras födelsedag. Noras 1års-dag. Det är en dag att fira. Att hon levt är värt att fira. Men det blir såklart svårt. Svårt för både oss och många omkring att veta hur en ska förhålla sig. Men det finns inget rätt och inget fel. Här hemma kommer vi ha en Nora-dag. Kanske fixa med lite bilder, snygga till vid hennes minnesplats, skratta, gråta, minnas… Jag och Jocke ska fira hennes liv ensamma i år, med Nora-kakan som kom till av hennes moster när hon blev 2 veckor. Den följde sedan med under hela hennes liv på olika sätt. Noras moster bakade den bl.a på Astrid Lindgrens vid ett besök när vi var där.

Inget ska få förgöra mitt liv, varken cancer, död eller sorg. Det förstörde inte mitt liv (även om jag i perioder känner mig helt förstörd), det förändrade livet och det lärde mig något om det. Livet och döden.

Döden existerar inte utan Livet och Sorgen existerar inte utan Kärleken.

PS.
Vi nådde insamlingens mål på 100 000 och har satt nästa mål på 150 000. För att hedra Noras liv och kamp får ni gärna bidra via hennes insamling HÄR.

5 thoughts on “För ett år sedan…

  1. moster

    Jag minns den 20:e, jag var på jobbet och packade paket. Du ringde mig när ni skulle åka in till förlossningen. Jag visste direkt, nu kommer Nora! Senare får vi ett sms av Jocke, ”efter midnatt händer det”. Morgonen efter vaknade jag till Noras fantastiska lilla kinder, ögon, mun, allt, hon va perfekt! Och vilken lycka hon gav mig. Älskade Nora, ord räcker inte till, så fin och så älskad från första stund ❤

    Reply
  2. Sarah

    Kärleken är så stark <3 Och även om vissa minnen blir svagare eller försvinner pga tiden så finns alltid den kvar. Lika stark och oförändrad <3 Imorgon är Noras dag och jag kommer tänka massor på er alla tre!

    Reply
  3. Marlene Åsbrink

    Hej. Jag hamnade på er blogg när jag googlade rhabdoid tumör. Jag vill börja med att beklagar er sorg. Jag kan relatera allt för mycket, min dotter fick diagnosen rhabdoida tumörer på båda njurarna när hon var en månader, i slutet av oktober förra året, och somnade in i lördags
    Jag vågade inte googla så länge hon levde, jag var för rädd för vad jag skulle hitta. Det är så fruktansvärt fel och jävligt att så små barn. Jag vet inte varför jag skriver egentligen, kände en viss samhörighet antar jag. Jag hoppas verkligen ni mår okej nu och jag hittat tillbaka till en fungerande vardag. Kram Marlene ❤

    Reply
  4. Marlene Åsbrink

    Läste igenom det jag skrivit efter jag skickade det, jösses så rörigt, men ni förstår säkert

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *