Fågelkvittret och snön som smälter

Jag skriver inte här lika ofta längre. Mitt behov av att skriva varierar kraftigt. Den senaste tiden har jag mest skrivit för mig själv… men jag tänkte dela med mig av några tankar. Det är en svår tid nu och ångestanfallen är lite mer obreäknerligare än vanligt. Det är så mycket i den här tiden på året som är laddat. Mycket triggers som jag inte riktigt varit beredd på. Den värmande solen, fågelkvittret och snön som smälter. Det låter vackert – och är vackert – men också känslosamt. Nora var här och hon försvann. Hon levde och hon dog.

Idag förra året. 13 mars 2016

Idag förra året. 13 mars 2016

Utifrån sett ser jag nog ut att må ganska bra nu. Jag kan le och skratta. Jag kan hänga med i samtal, till och med i samtal med flera personer samtidigt (även om det slår ut min hjärna fullständigt mellan varven). jag tackar ja till fika, träffar, möten och påhitt. Jag äter mat varje dag och jag orkar stundtals med både disk och tvätt. Och jag har blivit så sjukt bra på att stänga av och stänga ute känslor och människor i min omgivning när jag behöver det – på gott och ont. Jag rasar fortfarande inombords varje dag. Och jag gråter varje dag. Men inte så häftigt alla gånger, liksom utan kontroll. Jag är bra på att gömma mina tårar- Jag kan få det att se ut som ögonen rinner för att jag ”gäspar”, ”är trött” eller så låssas jag skratta. Det går stoppa vissa tårar med ett leende, har ni inte testat det är det ett bra tips (men möts det av ett leende tillbaka av någon som ser igenom det kan det också explodera i tårar). Jag passar ganska ofta på att släppa på trycket när jag skrattar. Ingen frågar varför jag gråter när jag skrattar – det är skönt. Jag kan sitta vid middagsbordet och tårarna rinner för att ”maten är lite stark” eller för att jag ”sätter något i halsen”. Hostar lite. Då kan tårarna få komma utan att någon reagerar. Samtidigt som detta pågår (att jag stänger ute folk från mitt känsloliv) önskar jag ibland att någon förstod, att jag slapp känna mig så sjukt ensam.

Att jag rasar inombords varje dag låter nog sjukt deprimerande men det är inte så farligt alla dagar. Det är så det är. Det är så mitt liv blev. Jag ska lära mig leva med sorgen. Den kommer aldrig försvinna, alltid vara där. Alltid. Jag känner att jag en dag faktiskt nog kommer vara okej med det. Jag behöver inte acceptera allt som hänt och händer men jag måste acceptera att mitt liv blev såhär… Och det tror jag att jag börjar göra.

Samtidigt är det så sjukt frustrerande att livet går och jag känner att jag inte är med på tåget, jag ser det bara passera. Det är sorgligt att jag i den delen av mitt liv där jag ska känna den största lyckan också måste känna den största sorgen. Det känns som att jag inte riktigt får vara med, bara stå bredvid. Ibland känns det som att jag försvann med Nora och jag vet inte om jag någonsin ska få komma tillbaka? Ibland känner jag mig mer förvirrad än någonsin och ibland tror jag att jag är tillbaka… Kanske jag också är det ibland?

Jag pratar med Nora varje dag. Ibland frågar jag henne saker, eller berättar vad som hänt och händer. Vad som kommer att hända. Frågar om hon ser mig. Om hon känner. Jag frågar mig själv om jag känner. Vad känner jag? Är jag ens här? Är du här?

Här om dagen, dendär soliga morgonen som blev mulen innan jag hann ut… Jag trotsade molnen, vinden och kylan. Tvingade mig ut. Jag hade inte varit utanför dörren på 3 dagar. Behövde luft. Oavsett om jag ville eller inte. När jag var påväg hem mot huset igen så tittade jag upp mot himlen där solen borde vara, om molnen inte varit så förbaskat tjocka. Jag hade pratat med Nora en stund. Det var helt igenmulet men för några sekunder så blev det en liten rund spricka i molnen som gjorde att jag kunde se solens konturer. Den kämpade så hårt och febrilt för att få ge mig några strålar i ansiktet. Och precis när den lyckats med det försvann den lika snabbt igen. Helt borta, som om det aldrig hade hänt. Och där stod jag på vägen i den kalla blåsten alldeles för dåligt klädd och tok-grät. Jag frågade Nora om det var hon som var stark för mig nu eller om det var jag som var stark för henne? Det blir så märkligt och svårt att beskriva en känsla och det låter säkert tramsigt? Ibland är det det. Ibland inte.

Jag tänker att när en kropp dör så får den personen som levde i kroppen leva vidare i de människor (och ting?) som blir kvar… och de som blir kvar får hålla personen levande på sitt sätt. Hur tänker jag kan skifta från en tid till en annan.

Chili

Sist jag var hemma hos Kattis gav hon mig några torkade chili-frukter från hennes planta. Jag har sparat fröer från en av dom och ser fram emot att få se dom gro och växa i sommar. Detsamma gäller tomaterna! Även några fröer från hennes älskade tomatplanta är nu i jord. Kattis tomatplanta var som hennes barn, hon skrev: ”Tips från coachen! Vill/kan du inte skaffa barn eller hund, skaffa en tomatplanta! Jag och min tomatplanta har blivit en. Den far in och ut från balkongen dagarna i ända och växer så det knakar! Snart blir min balkong en skog. Hej!

… Och som jag längtar efter att få plantera Noras äppelträd så snart den riktiga våren är här!

4 thoughts on “Fågelkvittret och snön som smälter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *