2 år senare.

På vissa plan har ingenting hänt och kommer kanske heller aldrig göra. Tiden läker inte alla sår och det är ok. Men när jag ser tillbaka på de 2 senaste åren påminns jag om hur mycket som faktiskt också har hänt. Jag bläddrar igenom anteckningar, blogginlägg och bilder för att få lite perspektiv på livet och tiden. Det första året handlade uteslutande om att hålla sig vid liv. Att överleva. Min värld hade stannat och jag lämnades ensam med minnen. Inga drömmar. Varje dag gick solen märkligt nog upp och efter varje natt kom en morgon jag aldrig trodde skulle komma.

Jag minns fortfarande när jag för första gången kunde känna en känsla av lycka igen. Det övergick snabbt till storgråt. En känsla av både lättnad och skuld sköljde snabbt över. Men känslan av lycka tillät jag tillslut ta allt mer plats och det var Jocke som gav mig den. Känslan. Och jag har verkligen honom att tacka för livet. Det var då jag bestämde mig för att jag skulle fria och den 5:e juli 2016 förlovade vi oss.

För ett år sedan skrev jag i bloggen att jag börjat kunna hänga med i samtal, tackat ja till fika, möten och påhitt. Att jag äter mat varje dag och stundtals även orkar med både disk och tvätt. Det kan låta enkelt men det var det inte. Varje dag var fortfarande en kamp och det får mig verkligen att förstå var jag är idag. Och vart jag är påväg.

För lite mindre än ett år sedan började jag arbetsträna. Till en början bestod arbetsträningen av att jag i princip bara tog mig till arbetsplatsen för att fika någon dag i veckan. Det övergick sedan till några dagar i veckan och så småningom var jag med på diverse samtal och möten. I höstas, efter ett halvårs arbetsträning, var jag där ca 10h i veckan. Mitt självförtroende var inte högt och jag kände att jag behövde en förändring. Jag var redo. Inom loppet av 2 månader fick jag en timanställning och började jobba 25%, blev utförsäkrad och lämnade min tjänst i Östersund (det var aldrig läge att pendla 20 mil/dag). Och vintern har sedan gått i raketfart; i februari sökte jag nytt jobb, kallades på intervju och fick jobbet! Andra maj är det dags. Ny ort, ny arbetsplats, nya kollegor. En nystart. Nu räcker det med timanställningar och vikariat. Nu är det min tur!

Att hitta sin plats i sitt eget liv är inte lätt, det är en livslång process. Jag kan ibland bli så trött på det ständiga sökandet efter balansen. Vilken balans? Livet är inte balanserat. Det går upp och det går ner och när man tror sig hittat någon slags balans slår det oförutsägbara ner i våra liv. Men för varje omskakning blir grunden jag står på allt starkare. I katastroferna rasar såklart allt samman men när grunden byggs upp igen blir den starkare än någonsin. För varje krasch får jag helt enkelt lita på att det bär.

När Nora föddes klev jag ödmjukt ner från tronen som den viktigaste personen i mitt liv och lämnade med värme, glädje och ödmjukhet över den platsen till Nora. När hon dog var det inte lika självklart att jag skulle återerövra den platsen. Det har varit en enorm kamp att våga och vilja påbörja den resan. Så många beslut om livet och att vilja fortsätta det. Den största kampen är förbi och beslutet att våga och vilja leva är kanske det största beslut jag tagit i mitt liv. Och vad vilse jag stundvis har varit. Men vet ni vad? Nu är jag ta mig tusan på god väg att ta tillbaka platsen som den viktigaste personen i mitt liv.

Utan Jocke hade jag inte varit där jag är idag. Han gör mig lycklig och mitt liv värt att leva. Den 21 januari sa vi ja till varandra. Inget kunde kännas mer rätt än att hylla kärleken på Noras dag, så vi gifte oss!

När jag blev erbjuden jobbet härom veckan tog jag en lång promenad och solen värmde mitt ansikte. Jag lyssnade på Stay Alive av José González. Det var en alldeles perfekt dag och en känsla av seger växte i mig. Det kändes verkligen som en stor seger. (Det hade lika gärna kunnat vara något annat men nu fick jobbet bli en symbol för segern.) Och så kom det bara över mig – jag har överlevt! Lyckan övergår i tårar. Lyckan som samtidigt påminner mig om sorgen. Dom hänger ju ihop, lyckan och sorgen – som alla motsatser egentligen. Modet och rädslan, framgång och kamp. De är inget utan varandra och kanske är det den balansen vi får nöja oss med?

Det är inte lätt att återerövra livet när det värsta har hänt men jag jobbar på det. Nu är mitt mål att göra vardagen till något jag alltid vill vara i. Drömmen om ett enklare liv närmare naturen och att bli så självförsörjande som möjligt blir allt mindre en dröm och alltmer en verklighet. Jag har inte tänkt odla upp hela trädgården men det går förändra sitt liv med ganska små medel.

Den senaste tiden har varit lite kämpigare rent känslomässigt. Men det är så det måste få vara. Det är så mycket i kroppen som vaknar med våren som är förknippat med starka känslor av både kärlek, sorg, lycka och smärta. För tillfället är tandgnisslandet tillbaka och huvudvärken med den. Men jag vet att det är övergående.

Jag kommer fortsätta vandra genom livet med Nora tätt intill – som alla föräldrar och barn gör tänker jag? Oavsett vart ditt barn är; i din famn, sovandes tätt intill, eller kanske på upptäcksfärd på andra sidan jorden? så vandrar ni ändå alltid på något sätt tillsammans. Det gör jag och Nora också. Jag bär henne i min själ och i mitt hjärta.

Jag överlevde.

3 thoughts on “2 år senare.

  1. Ewa Larsson

    Du skriver så fint Rebecca, kloka och ärliga tankar förmedlade på ett sätt som berör. Önskar dig och din familj allt gott! <3 Lycka till med nya jobbet.

    Reply
  2. Susanne

    Du är fantastisk på att formulera dig! ❤️
    Du/ni har gjort ett enormt arbete som tagit er dit ni befinner er nu, verkligen beundransvärt!
    Jag är glad att du valde livet. Om det finns någon form av jämvikt här i livet, så måste det vara mycket glädje och lycka som väntar er framöver.
    Kram /Susanne

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *