Önskar att hon alltid kunde vara så närvarande och att jag alltid fick känna mig så lugn.

Jag tror att jag har börjat bli vän med min ångest. Inte alltid men faktiskt ganska ofta. Det betyder inte att den dyker upp mer sällan. Den ligger och pyr mest hela tiden tycker jag men jag har en viss kontroll. Den slår inte ut min hjärna. (Åtminstone inte varje gång!) Det är ganska häftigt. Den kommer… smyger sig på helt ovälkommet. Den värker i kroppen, höjer min puls, tar kommandot över min andning och allt detdär men den når inte upp i hjärnan längre. Jag kan liksom vila i hjärnan medan kroppen kämpar på med sitt. Lite häftigt ändå. Det är inte så att ångesten helt plötsligt bara bestämt sig för att vara lite snällare, det ligger ett riktigt hårt arbete bakom som ingen annan än jag har gjort. Faktiskt! (Det är också häftigt!). Jag har inte samma rädsla för ångesten längre. Jag har vant mig och accepterat att den är en del av mitt liv. Kanske inte för alltid men för nu. Det är ”bara” att släppa kontrollen, den är omöjlig att kontrollera (åtminstone min ångest) och försöker jag kontrollerna den eskalerar det mer ofta än sällan.

En annan sak, mörkret och årstiderna. Mörkret som smyger sig på under hösten har tidigare haft en ganska stark negativ inverkan på mig i motsats till våren och ljuset. I våras förvånades jag därför först av min kraftiga ångestreaktion på ljuset men insåg snabbt att det satt så mycket i kroppen som gjorde så jävla ont att påminnas om. Och nu känns det som om dom bytt plats. Kroppen, själen, naturen eller vad det nu kan vara vill så stark att jag ska få känna den där sköna känslan när en årstid blir en annan och ljuset förändras. Tidigare kunde jag vila i att våren kom, nu vilar jag i att hösten kommer.

Jag har fått uppleva säsongens första norrsken, redan i augusti, och det ger mig ett sånt lugn. Nora blir så närvarande. Önskar att hon alltid kunde vara så närvarande och att jag alltid fick känna mig så lugn.

Sommar

Det är söndag 16 juli. Trots att det är en ganska kall sommar i år blir min ork allt bättre. Fysiskt. Psykiskt är jag i en ganska ostabil fas. Det är ju så, det går upp och det går ner innan det går upp igen. Min ångest är för tillfället ganska hög och intensiv men jag tycker att jag hanterar det ganska bra. Kanske är det inte så konstigt att ångesten smugit sig på just nu, kroppen minns så mycket. Mer än mitt huvud.

Dimman ligger tjock och ikväll är det nog sommarens första mörka kväll. Natt? Det finns något fint i det tycker jag. De ljusa sommarnätterna är förbi. Det är ok.

Jag funderar mycket över förra året. Förra sommaren. Förra sommaren var oändligt lång och i år har den snart passerat utan att jag hunnit blinka.

Den 14 juli 2016 var sista gången jag träffade Kattis. Det var både vackert och ångestfyllt. Jag visste att hon inte skulle överleva cancern och jag visste att det troligtvis var sista gången vi sågs. Det var också sista gången vi pratade. Sista gången jag fick höra hennes röst. Hon orkade väldigt sällan prata i telefon, hennes andning var så ansträngd. Några dagar tidigare var jag rädd att jag inte skulle hinna träffa henne igen. Jag är tacksam över att hon fick några veckor till. Att hon fick känna den ljumma vinden och njuta av en varm och vacker sommar.

IMG_8958

14 juli 2016 på Radiumhemmets finaste balkong!

…Så att ångesten är hög är väl egentligen inte så konstigt. Jag försöker dämpa den genom att sysselsätta mig i vävstugan som växer fram sakta men säkert. Jag varvar det med att mysa med kycklingarna, bygga hönshus och sova. Ibland går det. Ibland inte. (Att dämpa ångesten alltså!)

Det som blivit lidande är allt annat som inte dämpar min ångest lika bra. Typ städa, tvätta, diska, klippa gräs och rensa ogräs. Precis som det ska vara antar jag. Noras minnesplats har tyvärr också blivit lidande. Både att ta hand om den och att den blivit lidande är för tillfället ångestfullt. Det är tur att det som ger ångest och det som dämpar ångest förändras!

IMG_3348IMG_3489 IMG_3605IMG_3437IMG_3445IMG_3582IMG_3811

En nystart på Bali – Nyepi


För ett år sedan var det totalt kaos. Nora blev snabbt sämre. Blodtransfusion efter blodtransfusion, en massa slangar och pipande maskiner. Inget skulle bli som det en gång var. Inget skulle bli som det en gång var tänkt att bli.

Nu sitter jag på ett varmt, tyst och stilla Bali. Ganska mycket är en ren tillfällighet, men ändå inte. Jag har fasat för just denhär tiden. Dessa dagar. Det är ett år sedan infektionen började ta fäste i Noras kropp.

Jag bestämde mig ganska snabbt för att fly denna tiden på året… för hur spenderar en egentligen årsdagen av sitt barns död? Jag ville inte ens försöka. Såhär i efterhand har jag bestämt mig för att inte se det som en flykt utan snarare att jag (vi!) ger oss själva de bästa förutsättningarna för att orka. Hämta andan.

Tiden hemma, innan resan, blev också lättare. När ångesten inför att tiden både går och närmar sig har planeringen och förväntningarna inför att resa varit en fin räddning. Att resa precis just nu till precis just Bali kan vara ett av våra bättre beslut i livet!

Vad vi inte visste när vi bokade resan var att det idag firas nyår på Bali, Nyepi. Det vackra i det är mycket, det firas in genom ett dygn av total tystnad. Inga flyg lyfter eller landar, inga fordon eller människor på gatorna över huvud taget är tillåtna. Ingen elektricitet och inga ljus ute efter det att solen gått ner… och alla är tysta. Det är en dag för moder jord att vila. De säger att de ”ger tillbaka till vattnet”. Vattnet som betyder så mycket för oss.

När jag låg ute i poolen för att svalka mig och lyssnade på tystnaden (läs: alla djur och insekter! Det är inte knäpptyst här, det blir aldrig så tyst som i de norrländska skogarna!) dansade en trollslända omkring över poolen och jag tänkte att det här nog ändå måste vara den bästa dagen att leva på.

Bali

Fågelkvittret och snön som smälter

Jag skriver inte här lika ofta längre. Mitt behov av att skriva varierar kraftigt. Den senaste tiden har jag mest skrivit för mig själv… men jag tänkte dela med mig av några tankar. Det är en svår tid nu och ångestanfallen är lite mer obreäknerligare än vanligt. Det är så mycket i den här tiden på året som är laddat. Mycket triggers som jag inte riktigt varit beredd på. Den värmande solen, fågelkvittret och snön som smälter. Det låter vackert – och är vackert – men också känslosamt. Nora var här och hon försvann. Hon levde och hon dog.

Idag förra året. 13 mars 2016

Idag förra året. 13 mars 2016

Utifrån sett ser jag nog ut att må ganska bra nu. Jag kan le och skratta. Jag kan hänga med i samtal, till och med i samtal med flera personer samtidigt (även om det slår ut min hjärna fullständigt mellan varven). jag tackar ja till fika, träffar, möten och påhitt. Jag äter mat varje dag och jag orkar stundtals med både disk och tvätt. Och jag har blivit så sjukt bra på att stänga av och stänga ute känslor och människor i min omgivning när jag behöver det – på gott och ont. Jag rasar fortfarande inombords varje dag. Och jag gråter varje dag. Men inte så häftigt alla gånger, liksom utan kontroll. Jag är bra på att gömma mina tårar- Jag kan få det att se ut som ögonen rinner för att jag ”gäspar”, ”är trött” eller så låssas jag skratta. Det går stoppa vissa tårar med ett leende, har ni inte testat det är det ett bra tips (men möts det av ett leende tillbaka av någon som ser igenom det kan det också explodera i tårar). Jag passar ganska ofta på att släppa på trycket när jag skrattar. Ingen frågar varför jag gråter när jag skrattar – det är skönt. Jag kan sitta vid middagsbordet och tårarna rinner för att ”maten är lite stark” eller för att jag ”sätter något i halsen”. Hostar lite. Då kan tårarna få komma utan att någon reagerar. Samtidigt som detta pågår (att jag stänger ute folk från mitt känsloliv) önskar jag ibland att någon förstod, att jag slapp känna mig så sjukt ensam.

Att jag rasar inombords varje dag låter nog sjukt deprimerande men det är inte så farligt alla dagar. Det är så det är. Det är så mitt liv blev. Jag ska lära mig leva med sorgen. Den kommer aldrig försvinna, alltid vara där. Alltid. Jag känner att jag en dag faktiskt nog kommer vara okej med det. Jag behöver inte acceptera allt som hänt och händer men jag måste acceptera att mitt liv blev såhär… Och det tror jag att jag börjar göra.

Samtidigt är det så sjukt frustrerande att livet går och jag känner att jag inte är med på tåget, jag ser det bara passera. Det är sorgligt att jag i den delen av mitt liv där jag ska känna den största lyckan också måste känna den största sorgen. Det känns som att jag inte riktigt får vara med, bara stå bredvid. Ibland känns det som att jag försvann med Nora och jag vet inte om jag någonsin ska få komma tillbaka? Ibland känner jag mig mer förvirrad än någonsin och ibland tror jag att jag är tillbaka… Kanske jag också är det ibland?

Jag pratar med Nora varje dag. Ibland frågar jag henne saker, eller berättar vad som hänt och händer. Vad som kommer att hända. Frågar om hon ser mig. Om hon känner. Jag frågar mig själv om jag känner. Vad känner jag? Är jag ens här? Är du här?

Här om dagen, dendär soliga morgonen som blev mulen innan jag hann ut… Jag trotsade molnen, vinden och kylan. Tvingade mig ut. Jag hade inte varit utanför dörren på 3 dagar. Behövde luft. Oavsett om jag ville eller inte. När jag var påväg hem mot huset igen så tittade jag upp mot himlen där solen borde vara, om molnen inte varit så förbaskat tjocka. Jag hade pratat med Nora en stund. Det var helt igenmulet men för några sekunder så blev det en liten rund spricka i molnen som gjorde att jag kunde se solens konturer. Den kämpade så hårt och febrilt för att få ge mig några strålar i ansiktet. Och precis när den lyckats med det försvann den lika snabbt igen. Helt borta, som om det aldrig hade hänt. Och där stod jag på vägen i den kalla blåsten alldeles för dåligt klädd och tok-grät. Jag frågade Nora om det var hon som var stark för mig nu eller om det var jag som var stark för henne? Det blir så märkligt och svårt att beskriva en känsla och det låter säkert tramsigt? Ibland är det det. Ibland inte.

Jag tänker att när en kropp dör så får den personen som levde i kroppen leva vidare i de människor (och ting?) som blir kvar… och de som blir kvar får hålla personen levande på sitt sätt. Hur tänker jag kan skifta från en tid till en annan.

Chili

Sist jag var hemma hos Kattis gav hon mig några torkade chili-frukter från hennes planta. Jag har sparat fröer från en av dom och ser fram emot att få se dom gro och växa i sommar. Detsamma gäller tomaterna! Även några fröer från hennes älskade tomatplanta är nu i jord. Kattis tomatplanta var som hennes barn, hon skrev: ”Tips från coachen! Vill/kan du inte skaffa barn eller hund, skaffa en tomatplanta! Jag och min tomatplanta har blivit en. Den far in och ut från balkongen dagarna i ända och växer så det knakar! Snart blir min balkong en skog. Hej!

… Och som jag längtar efter att få plantera Noras äppelträd så snart den riktiga våren är här!

Mamma i ett år

Jag har varit mamma i ett år. Ett helt år. Egentligen i mer än ett år. Ända sedan den där varma vårdadagen 2015 när du visade dig som två streck på en liten sticka har jag vuxit med dig och du med mig. Trots att jag inte fysiskt har dig här hos mig kommer jag för all framtid att fortsätta växa med dig och du med mig.

I maj, när jag höll på att rasa fullständigt, sa Kattis till mig att vi får hjälpas åt och bära varandra när det är svårt, att vi är starka tillsammans. Och vi var det; starka tillsammans. Både jag & Nora och jag & Kattis. Kattis tyckte det var viktigt att låta sig få ta en paus ibland, vara svag och tillåta sig vara i den djupaste känslan av sorg. Hon sa att jag skulle ha tillit till att kraften kommer tillbaka; imorgon är en annan dag, sa hon. Jag försöker lyssna på henne nu. Försöker spara alla ord hon sagt och skrivit för att plocka fram när sorgen växer. Hon sa också att vi kommer ses igen, jag och Nora. Det måste betyda att vi också ses igen, jag och Kattis?

För ett år sedan…

Jag har suttit och bläddrat bakåt i bloggen idag. Det är sällan jag gör det. För det mesta känns det som att jag ordagrant ‘skriver av mig‘; att det jag skriver lämnar mig och hamnar någon annanstans. Det snurrar liksom inte runt, runt, runt i huvudet längre. Utrymmet blir lite större. Ger plats för annat… Men när jag läser känner jag det, det sitter fast i kroppen. Inte så mycket som ord, mer som känslor. Det är olika punkter i kroppen som börjar växa, spänna, vibrera eller röra sig på något vis… Men hjärnan sprängs inte.

gravid

Idag är det ett år sedan jag vaknade upp med en märklig känsla i magen. Som små kramper som… Kändes… Det gjorde inte så ont men det kändes. Minns inte riktigt vad jag gjorde under dagen, plockade iordning lite antar jag? Dagen innan hade jag haft några fina vänner på besök, en liten babyshower. Dom visste att jag var svag, stresskänslig och inte så redo för överraskningar. Dom gjorde det sådär alldeles lagom perfekt med fika, mys och en blöj-tårta – såklart!

Hur som helst, det var onsdag den 20 januari och jag plockade lite i lägenheten. Minns inte om Jocke var hemma? Han jobbade nog? Men eftersom han också pluggade jobbade han bara korta dagar så vid 13-tiden dök han säkert upp hemma. Jag hade inte sagt något till honom på morgonen men det var ändå som om han förstod att något höll på att hända. (Han förstod nog mer än mig)!

(Vill bara säga till dig som läser att detta kommer bli ett ganska långt inlägg om timmarna innan förlossningen. Jag skriver till mig idag, för att minnas. Komma ihåg. Se efter vad jag kommer ihåg! Så jag också kan gå tillbaka och minnas. Släppa ångesten över rädslan att glömma. Inte minnas.)

Kl.15 skulle vi till MVC i Lugnvik på ett litet inför-amning-café. De små kramperna jag hade under morgonen blev tätare och började kännas som mensvärk. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om på detdär amnings cafét men jag minns att jag uppskattade det. Fikat minns jag! Minns att de andra blivande föräldrarna åt väldigt lite i kakväg, jag åt för dom allihop, laddade upp omedvetet?! Vi var där i 2h och framåt slutet började jag svettas när sammandragningarna kom. Eller rättare sagt värkarna som jag såhär i efterhand vet att det var!

Efteråt pratade jag med någon blivande mamma om bärsjalar. Jag hade tagit upp ämnet bärsjalar under träffen och hon ville prata vidare om det efteråt. Hon ville ge tips och jag försökte lyssna på henne mellan svetsningarna samtidigt som hjärnan var helt slut efter två timmars prat om bröst och amning.

Emma, min kärna barnmorska, förstod såklart vad som var på gång. Hon rådde mig att åka hem och vila… Men vi bestämde att vi skulle handla lite snabbt först för vi hade knappt någon mat hemma. Vi åkte till Maxi. Då var klockan 18 och värkarna började bli regelbundna. Det är först här någonstans jag inser att det kanske är förverkar eller värkar. Jag tänkte; är det såhär det ska vara de sista veckorna nu innan den lilla människan i magen ska visa sig, jag måste ringa och rådgöra med förlossningen. Vi kanske kan svänga förbi så dom kan kika hur den lille mår!!! Minns att vi satt kvar i bilen på parkeringen i säkert 15-20 minuter och räknade värkarna. Ska vi hem och ringa förlossningen eller ska vi tro att en handling går bra. Jocke var tveksam. Jag också! Det var mellan 3-6 minuter mellan värkarna men de var inte så kraftiga så jag sa att om vi gör det snabbt så går det bra. Det var den märkligaste handlingen jag varit med om. Jag gick och hängde på vagnen o hade fullt upp med att andas och Jocke han sprang mellan hyllorna, hahaha! Vilken syn det måste varit för alla andra i affären!

När vi väl var hemma skulle jag ringa och rådgöra med förlossningen och jag sa till Jocke att han kan åka iväg på sin innebandyträning. Han bara skrattade, spelade med ett tag… men jag var seriös! Jag var av någon anledning så inställd på att gå över tiden. I telefon med förlossningen tyckte dom det lät som att jag hade lite ont så de bad oss komma in. Jag frågade om hon tyckte vi skulle ha med oss förlossningsväskan in och ”den är nog lika bra” tyckte sköterskan! Hahaha, det är så kul att jag inte fattade. Jag vågade kanske inte fatta!!

Värkarna blev snabbt intensiva och kring 21 på kvällen hade vi fått ett rum på förlossningen. Jag hade knappt hunnit fatta att förlossningen var i full gång, det var ju fortfarande några veckor kvar!?! Eftersom det på många sett hade varit en ganska tuff dag och att värkarna snabbt blev så intensiva hann jag inte komma ner i varv mellan värkarna. Det var frustrerande. Jag var näst intill panikslagen och förstod inte hur jag skulle klara det. Jag var lycklig och livrädd! Jag orkade inte hålla i lustgas-masken själv, det fick Jocke sköta. Jag sa till Jocke med ögonen när det var dags för en värk och när den var över men han lärde sig snabbt att läsa av värkarna på skärmen!

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att jag inte ville ha någon epidural. Så tramsigt egentligen? Hur ska jag i förväg kunna veta vad jag kommer behöva och inte? Vid 23-tiden släppte jag stoltheten och narkosläkaren kom på stört. Sen gick det fort. Allt på en gång. Vattnet gick när krystvärkarna drog igång och 00.34 den 21 januari mötte vi Nora och Nora mötte världen. Ett litet paket på 2820g & 49 cm lång med så mycket KÄRLEK!

IMG_8077

När Nora föddes trodde jag att jag visste något om livet. Det gjorde jag ju också. Mycket! Jag hade ju upplevt det största i livet, mitt barn! Men så lite jag visste om döden. Tack och lov. Det var en stund av ren lycka. Jag kommer aldrig någonsin i mitt liv uppleva den renaste lyckan igen utan att döden ska vara där och sticka i mitt hjärta. Med döden som en erfarenhet, alldeles för skoningslöst nära, så vet jag också annat om livet. Livet har fått en ny skepnad. Livet är inte vad det var, blir aldrig vad jag tänkte, trodde och drömde. Så är det.

Men, gott folk, 21 januari 2016 kan ingen någonsin ta ifrån mig. Den vackraste dagen i mitt liv ❤️ bilderna på näthinnan och i minnet är så starka, jag är så tacksam för det. Det känns som igår men ändå ett helt liv sedan.

IMG_8088 IMG_8115

Det betyder alltså att det imorgon är Noras födelsedag. Noras 1års-dag. Det är en dag att fira. Att hon levt är värt att fira. Men det blir såklart svårt. Svårt för både oss och många omkring att veta hur en ska förhålla sig. Men det finns inget rätt och inget fel. Här hemma kommer vi ha en Nora-dag. Kanske fixa med lite bilder, snygga till vid hennes minnesplats, skratta, gråta, minnas… Jag och Jocke ska fira hennes liv ensamma i år, med Nora-kakan som kom till av hennes moster när hon blev 2 veckor. Den följde sedan med under hela hennes liv på olika sätt. Noras moster bakade den bl.a på Astrid Lindgrens vid ett besök när vi var där.

Inget ska få förgöra mitt liv, varken cancer, död eller sorg. Det förstörde inte mitt liv (även om jag i perioder känner mig helt förstörd), det förändrade livet och det lärde mig något om det. Livet och döden.

Döden existerar inte utan Livet och Sorgen existerar inte utan Kärleken.

PS.
Vi nådde insamlingens mål på 100 000 och har satt nästa mål på 150 000. För att hedra Noras liv och kamp får ni gärna bidra via hennes insamling HÄR.

2016 blir 2017

Jag ska försöka ge mig på en sammanfattning av 2016. Det viktigaste året i mitt liv. Året min dotter föds. Året jag friar och Jocke säger JA!. Året min dotter får cancer. Året min dotter dör. Och året en av mina nära vänner dör. En sammanfattning av känslor? Jag vet inte om det går men jag ska försöka. Jag behöver det.

Jag gick in i 2016 väldigt svag och utmattad. Sjukskriven. Slutkörd. MEN! Med lyckan i sikte. Höggravid. Jag såg mitt liv, min kärlek och räddning. Jocke vid min sida. Alltid vid min sida. Och precis 3 veckor in i det nya året upplever jag det största och vackraste jag någonsin kommer få äran att uppleva – Nora föds. Jag blir mamma. Från och med den 21 Januari 2016 skulle hon betyda ALLT. Jag steg ödmjukt, med ära och kärlek, ner från tronen och gav henne den viktigaste platsen i mitt liv. Fram till den dagen hade jag varit den viktigaste personen i mitt liv, nu var det Nora!

Jag var helt övertygad om att Nora skulle födas i februari. En vattuman med Ametist som månadssten. Hon blev en vattuman, men med Granat som månadssten.

Jag är tacksam över att hon skyndade sig ut, det gav oss två veckor till. Och såhär i efterhand var kanske granaten en mer passande sten för henne. Granaten används som skyddssten, den är avgiftande och stärker blodet, antikroppar, muskler och njurar (men det räckte inte).

För tillfället förlitar jag mig till min ametist som ligger på fönsterbrädan och laddas med energi. Ametisten är en lugnande sten. Den tar bort rädslan och ökar hoppet. Den tar bort skuldkänslor och skärper det sjätte sinnet. Den ska lära mig att släppa taget och känna tillit, att ge upp gammalt och låta mig fyllas på ett nytt och bättre sätt. Ametisten ska också vara bra mot stress och dåliga drömmar.

Jag har mött så många människor och öden 2016. Några har överlevt och några inte. Möten jag önskar aldrig behövt bli men som jag heller inte vill vara utan. Nya människor som i olika skeden plötsligt betytt allt. På ett sätt tror jag att det mitt i allt kaos var bra att jag redan innan allt slog till mådde dåligt, fallet blev kanske inte lika stort? Eller så blev det större? Samtidigt var jag, när vi fick Noras cancerbesked, i det största lyckorus jag någonsin upplevt. Då blev fallet så enormt. Den totala innerliga kärleksbubblan blev så jävla kort. 3 veckor. Vi kastades rakt in i en sjukhuskarusell jag inte kunde se något slut på. Den värsta mardrömmen du kanske inte ens kan föreställa dig. Du som har barn har kanske upplevt rädslan för att ditt barn ska dö när hen satt i halsen? Men efter några sekunder, som säkert kändes som flera minuter, släpper det. Det var ingen fara. Men tänk dig den känslan innan det släpper, konstant. Dygnets alla timmar hela veckan, hela månaden. I 50 dagar. Men efter 50 dagar släpper det inte, det var inget falskt alarm, det var ingen mardröm. Det var verkligheten. Hon dog.

När min kära vän Kattis några månader senare sa att hon inte heller skulle överleva var jag så långt ner redan att jag knappt blev förvånad. Jag hade redan fattat det. Kanske var det därför hon kände att hon kunde prata med mig, för att det i min avgrundsdjupa sorg liksom fick plats. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men det blev liksom inte mer ångestfyllt än det redan var. Det blev faktist snarare en tröst, för oss båda, för både mig och Kattis. Nora skulle inte behöva vara ensam och inte Kattis heller. Dom skulle ta hand om varandra. För mig blev det en tröst. Samtidigt hade jag redan tappat tron på livet när Kattis dog, jag kunde ibland känna mig avundsjuk på Kattis som fick vara med Nora… och det blev bara ännu mer bekräftat – att det inte kunde finnas någon mening med livet om det skulle sluta såhär. Det blev en dubbel sorg men det går inte sörja på så många olika sätt. En sorg, två sorger…

Jag tror att det kanske låter sorgligare än vad det kändes, sorgen blev så naturlig och kommer alltid vara en naturlig del av mitt liv. Med åren tror jag att sorgen kommer ändra form, det har den redan börjat göra.

Någonstans i början av november hände något i mig. För första gången på över ett år kände jag att jag började må lite bättre. jag kände att jag hade lite krafter mellan varven. Lite mer ork, vilja kärlek och kraft. Jag vet inte vad det var men det kom inte en dag för tidigt. Det går inte spikrakt uppåt men 2 steg fram och 1 steg bak ÄR framsteg.

Jag ska försöka gå in i 2017 med ett öppet hjärta. Ett vidöppet, trasigt, blottat hjärta. Blodigt, varigt, sårigt och ärrigt. Säger man så, ärrigt?. Det är liksom allt. Allt på samma gång. ALLT i den allra största och ärligaste betydelsen. 2016 blev mitt viktigaste år i livet. Ett år med den största kärleken och den största sorgen. Jag går in i 2017 trasigare, starkare, tröttare än någonsin och utan rädsla, med ett hopp om att en dag ärligt kunna säga att jag mår bra.

Politiskt har det också varit ett riktigt skitår. Jag önskar att ALLT blir bättre 2017.

Top 4 under 2016

  1. Jag blir mamma, Nora föds!
  2. Min familj, ni betyder allt!
  3. Förlovning, Jocke och jag säger Ja till varandra, varje dag!
  4. Laleh-konsert med kära vänner

image image

Året lider mot sitt slut

Jag har legat länge i sängen idag. Jag menar verkligen länge. Tänkte gå upp till 13.00 och lyssna på Emil Jensens vinterprat. Kommer på det 13.45 och slår på radion. Joanna Newsom spelas. En stor favorit!! Jag har önskat hennes musik i alla möjliga sammanhang på radio men aldrig fått igenom min önskan. Men nu, efter en mycket seg morgon när solen är påväg ner så blev dagen lite bättre. Året närmar sig sitt slut och det är med både djup ångest och lite av en lättnad att 2016 snart är förbi.

Döden känns som en omänsklig svårighet. Emil pratar bland annat om vår illusion om tiden. Att vi pratar om tiden som om det skulle vara något vi människor kan ha kontroll över. Att vi tror oss veta något om tiden. Framtiden. Vi klär den. Men vi kanske inte ens får vara med om den. Framtiden.

Och han träffar också mitt i prick, som vanligt. Hjälpte mig sätta ord på det jag haft svårt för. När någon dör och inte längre finns kvar allra närmast oss, återupplever vi då alla förluster igen? Jag tror det. Alla som dött dör igen. Alla som lämnat oss lämnar oss igen. Alla vi saknar. Vart tog alla vägen? Vart tar alla vägen?

Det är nog så jag känt och känner. Jag har tagit kontakt med gamla vänner. Vänner jag trodde var borta. Och kanske undvikit kontakt med andra? Jag har rannsakat mig själv. Hur jag agerar och hanterar mina nuvarande relationer. Och försöker förstå hur jag hanterat och agerat i tidigare relationer. Men jag får inte drunkna i sorger för alltid. Det gör jag inte. Men ibland känns det så. Det är liksom lätt att gå vilse.

Trots de år jag varit på jorden förstår jag mig inte på alla sorger i livet. Det kommer jag aldrig göra och det är nog lika bra.

image

Och så lider programmet mot sitt slut. Jag ska precis slå av när han avslutar med ”wish you were here”. Precis som i videon till Kattis bara några dagar innan hon dog. Mitt hjärta stannade, hoppade över ett slag. Han fick nyligen veta att hennes kropp inte klarade kampen.

image

Videohälsningen till Kattis kan ni se på min instagram HÄR

Födelsedag och Vintersolstånd

21 december. Vintersolståndets dag. Kattis födelsedag.

Det måste vara en dag att fira. Jag ser lite blå fläckar på himlen så det är nog inte årets mörkaste dag, men det är årets kortaste. Nu ska vi mot ljusare tider (?). Det är det jag måste hoppas på iaf.

Att det blir ljusare måste firas och Kattis födelsedag måste firas. Fina, fina Kattis. Att hon föddes och har levt är fantastiskt. Det är lite drygt 5 år sedan vi lärde känna varandra nu. Då var hon lika gammal som jag är nu. Ganska precist faktiskt.

Och 21a december, en månad före Noras födelsedag. Också ganska precist. Eller väldigt. 21. Mitt lyckonummer.

Men hur ska jag fira?

December

Rebecca Berglund   14 december, 2016   3 kommentarer till December

Jag har upplevt mörkare decemberdagar. När både mark och träd är täckta av snö lyser verkligen månen upp de stjärnklara nätterna.

Och snart är det jul.

De få klappar jag ska fixa i år köper jag på nätet. Några gör jag själv… Men jag tappar fokus och börjar googla på SMARCb1, den gen Nora saknade och som gjorde att hennes kropp bildade tumörer. Vet inte om jag fattar rätt? Var det alltså ett protein hennes kropp inte bildade? Försöker förstå. Det finns så lite forskning och information, det jag hittar är på svår engelska. Jag blir snurrig. Yr. Försöker verkligen förstå. Men ingen förstår? Jag blir rädd. Kommer jag någonsin kunna föda ett friskt barn? Alla tror det. Men ingen vet.

Det ser ut som hon tittar på mig genom bilden som hänger på väggen. Jag försöker titta henne djupt i ögon. Jag gav allt, gjorde allt som stod i min makt. Jag kunde inte göra mer. Jag kunde inte rädda mitt barn.

image