Som någon sa; att arbeta med händer kan hjälpa läka själen. Det tyckte jag var fint. Det är lite så det har funkat här hemma de senaste månaderna. Egentligen utan att jag reflekterat så mycket över det, åtminstone inte till en början. Men jag tänkte göra det nu, med er.
Men först!
Det gör så otroligt mycket för mig att få respons på det jag skriver. Jag är tacksam över att ni tar er tid att läsa, tänka och formulera er i ord. Det är vackert! Tack! Men förlåt för att jag är så dålig på att svara, jag gör det såhär istället. Kanske är det inte så märkligt att jag blir rörd av alla era ord. Jag känner mig bekräftad. Det handlar inte om att jag söker någon uppmärksamhet, det gör jag inte. Jag söker någon slags förståelse – men inte sympati. Tyck inte synd om mig, tyck bara om mig, eller det jag skriver. Och varandra. Tyck om varandra!
Nog om det.
När min kropp varit med mig fysiskt (vilket den tyvärr sällan är, men det börjar bli bättre) har det blivit mycket trädgårdsarbete och skogspromenader med bärplockning, fina vyer och frisk luft. Att hitta en balans mellan vad jag orkar fysiskt och psykiskt är en utmaning för mig. Antingen kör jag på för hårt, känner inte efter… Eller så känner jag efter alldeles för mycket och blir låst. Får inget gjort.

Bärplockning är perfekt för mig när kroppen orkar. Då får jag röra mig och trötta ut kroppen samtidigt som jag har något att fokusera på så tankarna inte skenar. Och när kroppen inte orkar är handarbetet klockrent. Det har mest bestått av broderi. Det är pilligt, ju mindre stygn desto bättre! Fullt fokus för att skingra tankar när kroppen liksom lägger av.

Mellan varven, när jag släpper fram tankar och känslor har det också blivit otroligt mycket skrivande. Ibland bara för mig själv och ibland till er. (Ni behöver inte veta allt och jag behöver heller inte spara allt för mig själv.) Det gör så mycket att få sätta ord på tankar och känslor. Det gör det inte mindre smärtsamt men det får mig att förstå. Inte meningen med döden men jag förstår mig själv lite bättre.
Och jag pratar. Jisses vad jag pratar! (Nej, jag är inte självupptagen, jag behöver prata!)
Jag är också impulsiv. På gott och ont. Jag glömmer liksom bort att kroppen inte alltid är med mig och då slutar det lätt i ett nederlag. Det är synd. Jag vill så mycket. Klarar mindre. Det är svårt att acceptera ibland, både av mig själv och min omgivning. Detdär med eftertänksamhet. Jag börjar kanske bli bättre på det. Eller bättre? Det förändras. Det behöver alltid inte vara bra att vara för eftertänksam.
Jisses. Det Är inte lätt att balansera.
Men!
En sak vill jag säga och det är att den sorg jag känner skulle jag aldrig vilja byta ut mot att inte ha lärt känna varken Nora eller Kattis.
Emil Jensen – Förr eller senare
Så vackert. Så rått. Så sant.
”Alla är med om det. Förr eller senare. Tror man nått annat borde man stannat i magen.”
”Jag vet att det måste ske, förr eller senare. Men det skedde för tidigt, hon kunde ha lidit mycket mindre.”

Och som någon annan sa; någon måste vara extramamma åt barnen i Nangijala.