Ibland känns det som om orden bara tar slut och ibland räcker dom inte till. Orden. Det kan vara en av anledningarna till att jag inte har skrivit så mycket den senaste tiden. En annan är att jag för min sorgs skull inte behövt denna kanalen på samma sätt det senaste. Men jag har fortfarande en hel del jag vill dela med mig av, det får ta sin tid… Och det går verkligen upp och ner.

Att vara sjukskriven en längre tid tar på självförtroendet, framförallt eftersom vi i vårt samhälle ofta mäter vårt värde i prestation. Det tog tid för mig att börja förstå det. Förändring tar tid och det är svårt. Tidigare skuldbelade jag också mig själv för Noras död. Det är lätt att förvrida sanningen och efterkonstruera. Jag kände att jag som mamma misslyckats med att skydda mitt barn. En fruktansvärd känsla jag äntligen lyckats lätta lite på. Jag vet att det inte var jag men känslan kommer ändå över mig ibland. Jag jobbar på det (som med allt annat).

För någon månad sedan kände jag hur mitt självförtroende och hela jag var skakad till botten, det hade aldrig varit sämre. Jag försöker att inte ha för stort fokus på prestation men det är svårt. Så mycket frågor från olika håll om vad jag ska göra? Krav som inte alls är menade som krav utan snarare i ren omtanke… Blir ändå krav. Krav jag inte kan leva upp till. Som jag skrev i ett tidigare inlägg; jag vill mycket, klarar mindre.

28 mars. På topp, så pigg och glad! En av dagarna jag minns allra bäst. Lyckligt ovetandes att du 3 dagar senare inte skulle vara med oss längre.

Vissa mornar har jag inte sett någon mening med att kliva upp. Då gör jag inte det. Men det blir glesare. Dagarna jag inte kliver upp blir färre. Ibland inbillar jag mig att jag kliver upp. Lurar mig själv? Jag reser mig upp, drar på mig kläder och lägger mig på soffan.

Vad är det då som gör att jag kliver upp? De dagar jag faktiskt gör det. Det ärligaste svaret är nog Jocke. Han är och har hela tiden varit där. Här. Vid min sida. Utan honom vet jag inte…, när tanken slår mig att han inte kommer leva för evigt rasar jag… Om jag är rädd för döden? Nej, inte min död, men ja, andras död.

När jag kliver upp är det med en blandning av kärlek och tacksamhet. Jag vet ju någonstans att det är roligt att leva. Jag har känt det och jag försöker febrilt hitta det igen. Jag kan känna det korta stunder. Jag längtar efter dagen jag kan känna det igen, på riktigt. Längtar efter dagar som är fyllda av mer lycka än sorg! Jag vet ju att det är kul att leva.

Sommaren 2015. Framtiden var spännande och vacker, Nora växte i magen!

Jag har skrivit om handarbete tidigare, det är verkligen meditativt att arbeta med händerna… Men jag har märkt att jag behöver en liten dos av lugn och ro i kroppen för att klara av det. Jag har en ganska lång startsträcka. Efter Kattis begravning tog det stopp. Men nu är jag tillbaka igen. Krafterna smyger sig sakta fram.

Ett urval av senaste tidens projekt!

En annan sak jag tänkt och tänker mycket på är odling. Vi gjorde så gott vi kunde och orkade med i odlingsväg i år. Långt ifrån vår vision men ändå. Att skapa liv känns fint och stort. Jag kan längta efter att få så tomatfröerna från Kattis älskade tomatplanta. Och Noras fruktträd som ska planteras till våren! … Att skapa liv, kompensera det döda. Går det?

Det gör ont att sakna.
Idag har jag nästan gått upp, det är bra! När solens strålar bländar mig är det svårt att motstå!

Bon Iver ljuder i öronen. Jag mäter. Jocke sågar. Solen skiner och höstens färger sprakar. Jag fylls av något som är svårt att beskriva. En sorg som är full av känslor. En vacker sorg? 

Men kan sorgen verkligen vara vacker??? Jag tänker att den absolut kan vara det (samtidigt som den är förfärlig). Sorgen, iaf min sorg, rymmer alla känslor och den existerar ju inte utan kärlek. Fram tills alldeles nyligen har jag sett sorgen som en enda känsla men jag börjar förstå hur mycket den rymmer. Grunden till sorgen är kärleken. En fin bekant till mig liknade sorgen med svart sammet. Mjuk. Djupt mörk slukande ljuset men ändå skimrande och så fantastiskt vacker – en klockren liknelse. 

De tre sista månaderna under graviditeten var tunga. Inte bara på grund av foglossning och att jag var allmänt otymplig. Jag blev sjukskriven. Utmattning sa psykologen. Det var tungt – är tungt – att förstå. Alla sinnen skrek. Och skriker. Jag också. Klarar inte av fel ljus. Fel ljud. Fel lukter. Fel smaker. Det enda jag lyssnade på var Bon Iver. Ibland försökte jag rikta ljudet mot magen. Höjde volymen. Jag ville att mitt barn skulle känna det lugnet jag kände till musiken. Nora, det växande lilla livet i min mage, var min räddning. Hon höll mig flytande. Över ytan. Jag kunde se mig själv sitta på trappan i solen hänförd av dig, föreställde mig hur du sprang runt här på gården, i skogen, över ängar, genom vatten. Över fjället. Längtade så efter att få visa dig livet. Allt levande. Se dig förundras över alla vackra ting livet har att ge.  

När jag tänker tillbaka är det inte alls olikt det jag nu befinner mig i. Med undantaget att Nora inte lägre alltid känns som min räddning. Även om hon var det och också är. Då kunde drömmarna bli verklighet – idag får det förbli drömmar. Drömmar jag flyr till när jag inte orkar mer. 

Våren har passerat. Och sommaren. Snart är också hösten förbi. Du kom till mig efter den mörkaste tiden. När vintern skulle bli vår. När allt skulle växa och blomma upp på nytt. Och du med det. Nu sitter jag här och ser allt ta sina sista andetag inför vinterns mörka vila. Ibland känner jag mig ensam och förlorad… Och ibland mer levande än någonsin. 

När du dog stod jag inför två val. Att ge upp, avsluta mitt eget liv. Eller fortsätta leva. Jag valde det senare. Jag vet att flera var oroliga över vilken väg jag skulle gå. Jag är tacksam över att flera av er uttryckte den rädslan. Den var befogad. Jag har sällan tvivlat på om jag vill leva, snarare över om jag kan. Men jag valde livet… Och jag har bestämt mig för att göra det på riktigt, med all min kraft. Det är det jag kämpar för. Livet. 

Här är Nora bara några timmar gammal. Mjuk, slukande och underbart vacker!

”Det var månader sen sist. 10 veckor 70 dar.” 

Så inleder hon låten ”Ingen Sann Logik”. Nu när jag på riktigt lyssnat igenom Ida Boijas fantastiska EP gråter jag. Jag gråter av sorg, värme, kärlek, ilska… Allt detdär. Det går rakt in i hjärtat. 

Idag är det 6 månader sedan Nora somnade in. Hon fick 10 veckor. 70 dagar. Och det finns ingen sann logik. ”Kan inte ta kan inte le. Inte leva eller se.”

Ida Boija är en otrolig människa som sedan 6-7 år tillbaka funnits sådär fint i periferin av mitt liv kan man säga. Hon har berört och inspirerat mig genom åren. Hon är också en av alla människor som Nora gjort avtryck hos. I henne finns Nora alltid kvar. 

Ida har under åren fått mig att känna mig mindre ensam i kampen för mänskliga rättigheter. Inte minst i kvinnornas kamp. Hon har fått mig att förstå att kampen är minst lika mycket för mig själv som för alla andra. Livet är en kamp och hon tar fighten. Hon tar fighten både för sig själv, dig och mig. Hon kommer aldrig vara tyst. Hon kommer alltid skrika. Högt! 

idaboija.se

Att jag levt ett helt halvår utan Nora har jag svårt att förstå. Hon skulle vara 8,5 månader nu. Hon hade krupit runt överallt som en virvelvind. Tagit alla med storm. Jag får aldrig se henne växa upp och jag hatar det. 

Jag lånar Idas ord: ”Du är ljuset i mitt hjärta. Du är hälften utav mig.”

Klockan sa att vädret är vackert. En solig, vacker torsdag. Jag tände ett ljus för Nora och satt på bryggan en stund. Det glittrade på botten.

Det var torsdagen den 8e september. Det har tagit tid för mig att få ihop mina ord. Därför har bloggen varit tyst ett tag. Det har varit för mycket på en gång så jag har haft svårt för att formulera mig och känna på mina tankar och känslor.

Vi lämnade grönudden för att delta i Kattis begravning. Det gör ont att skriva det. Det kändes som jag skulle begrava Nora. Igen. Jag vet att det inte var så. Men det kändes så. (Det blev inte så). Men jag var rädd, jag hatar rädslan. Efter Noras begravning fick jag panik. Panik över hela situationen, inom mig pågick ett uppror. Jag kunde inte se hennes lilla lilla kista, det var så fel. Då tog jag mig snabbt ut ur kyrkan. Jag stängde av. Idag ångrar jag det ibland. Varför satt jag inte kvar? Efter Kattis begravning satt jag kvar. Tittade på alla vackra blommor. Hon fick en ros av Nora. 

Jag tror att Nora gör mig stark.

Laleh har släppt en ny skiva. Strax efter att Nora dog kom hennes låt ”Bara få va mig själv”. Det blev min pepplåt till Kattis i hennes kamp. Och min. Och här om dagen släppte hon sitt nya album. Kristaller. Hon sjunger ”Sorger är som sånger, man övar. Kanske blir man bättre.” 

Det är nog så. Eller inte. Vad är det att vara bra på? 

”Behöver bara blunda å va tacksam för den tiden vi fick ha. Å man kan nästan höra den gången när du nynnade vår sång…”
Världen är full av kristaller. 

Jag har berättat att Noras minnesplats sakta vuxit fram i sommar. Den är inte klar men den Är och den är fin! Jag känner mig inte längre lika stressad över att tiden går. Åtminstone inte idag. På ett sätt. Hösten är här. Skördedagar. Det som stressar mig är inte att tiden går, det som stressar mig är att dagarna blir kortare och kallare. Så mycket jag vill hinna göra innan den riktiga kylan är här men så lite jag orkar. Då blir jag stressad. Jag hatar att vara stressad. Både rädsla och stress är så fysisk. Och sorgen. Den sätter sig i andningen. I hjärtat. Hjärnan. Jag slutar fungera. Men i stunder fungerar jag. Kommer tillbaka. De stunderna håller i sig längre nu men det som är svårt blir inte mindre smärtsamt. Det känns inte mindre men jag börjar lära mig? Börjar förstå?

Jag förstår att Nora alltid kommer finnas i mig. Med mig. Jag kommer alltid älska och sakna henne. Gränslöst. Och jag förstår att saknaden alltid – Alltid – kommer göra ont. Jag förstår att jag aldrig kommer bli riktigt hel, aldrig kommer känna mig komplett. Jag vet också att jag alltid kommer minnas Nora med oändlig värme, kärlek, lycka. Och sorg.

De senaste helvetesveckorna har mot alla odds (?) bjudit på fint höstväder, vackra norrsken och många, många stjärnfall. Helt otroliga augustidagar. 

På ett sätt. 

Och helt förfärliga augustidagar på andra sätt. Det fruktansvärda möter det vackra. 

Nätterna precis efter att Nora dog bjöd på flera vackra norrsken innan de ljusa sommarnätterna kom. Nu är de mörka nätterna tillbaka. Och döden. Norrskenet…  Och stjärnfall, alla stjärnfall.

Som någon sa; att arbeta med händer kan hjälpa läka själen. Det tyckte jag var fint. Det är lite så det har funkat här hemma de senaste månaderna. Egentligen utan att jag reflekterat så mycket över det, åtminstone inte till en början. Men jag tänkte göra det nu, med er.

Men först!

Det gör så otroligt mycket för mig att få respons på det jag skriver. Jag är tacksam över att ni tar er tid att läsa, tänka och formulera er i ord. Det är vackert! Tack! Men förlåt för att jag är så dålig på att svara, jag gör det såhär istället. Kanske är det inte så märkligt att jag blir rörd av alla era ord. Jag känner mig bekräftad. Det handlar inte om att jag söker någon uppmärksamhet, det gör jag inte. Jag söker någon slags förståelse – men inte sympati. Tyck inte synd om mig, tyck bara om mig, eller det jag skriver. Och varandra. Tyck om varandra!

Nog om det.

När min kropp varit med mig fysiskt (vilket den tyvärr sällan är, men det börjar bli bättre) har det blivit mycket trädgårdsarbete och skogspromenader med bärplockning, fina vyer och frisk luft. Att hitta en balans mellan vad jag orkar fysiskt och psykiskt är en utmaning för mig. Antingen kör jag på för hårt, känner inte efter… Eller så känner jag efter alldeles för mycket och blir låst. Får inget gjort.

Bärplockning är perfekt för mig när kroppen orkar. Då får jag röra mig och trötta ut kroppen samtidigt som jag har något att fokusera på så tankarna inte skenar. Och när kroppen inte orkar är handarbetet klockrent. Det har mest bestått av broderi. Det är pilligt, ju mindre stygn desto bättre! Fullt fokus för att skingra tankar när kroppen liksom lägger av.

Mellan varven, när jag släpper fram tankar och känslor har det också blivit otroligt mycket skrivande. Ibland bara för mig själv och ibland till er. (Ni behöver inte veta allt och jag behöver heller inte spara allt för mig själv.) Det gör så mycket att få sätta ord på tankar och känslor. Det gör det inte mindre smärtsamt men det får mig att förstå. Inte meningen med döden men jag förstår mig själv lite bättre.

Och jag pratar. Jisses vad jag pratar! (Nej, jag är inte självupptagen, jag behöver prata!)

Jag är också impulsiv. På gott och ont. Jag glömmer liksom bort att kroppen inte alltid är med mig och då slutar det lätt i ett nederlag. Det är synd. Jag vill så mycket. Klarar mindre. Det är svårt att acceptera ibland, både av mig själv och min omgivning. Detdär med eftertänksamhet. Jag börjar kanske bli bättre på det. Eller bättre? Det förändras. Det behöver alltid inte vara bra att vara för eftertänksam.

Jisses. Det Är inte lätt att balansera.

Men!

En sak vill jag säga och det är att den sorg jag känner skulle jag aldrig vilja byta ut mot att inte ha lärt känna varken Nora eller Kattis.

Emil Jensen – Förr eller senare

Så vackert. Så rått. Så sant.

”Alla är med om det. Förr eller senare. Tror man nått annat borde man stannat i magen.”

”Jag vet att det måste ske, förr eller senare. Men det skedde för tidigt, hon kunde ha lidit mycket mindre.”

Och som någon annan sa; någon måste vara extramamma åt barnen i Nangijala.

I tidningarna skriver alla om dig, Kattis. ”Årets himlaskådespel är här”. Meteorskuren perseiderna är här. Från den 11-13 augusti sägs vi kunna skåda massvis med stjärnfall (och få iväg alla våra önskningar?) även om mina största önskningar aldrig kommer gå i uppfyllelse.

I torsdags var vi uppe på berget, jag & Jocke, och tände två ljus; ett för Nora och ett för Kattis. På kvällen kunde vi se ljusens sken ner till oss och två stjärnor precis ovanför. De allra starkaste.

Kattis har till stor del hållit mig flytande i min sorg över Nora. Den enda jag kunnat prata med om Nora på ett sätt som inte varit laddat. Hon har fått mig att känna att Noras kraft hjälper henne. och så slutar det såhär?

Bloggen har helt plötsligt tappat lite av sin mening. Jag vet inte om den ger någon något längre? Kattis var nästan först med att kommentera mina inlägg. Hon var kärleken och kraften personifierad. Jag väntade på hennes kommentar, ibland kunde det ta några dagar… Det betydde att hon hade haft det tufft. Men så ofta hon orkade var hon inne och läste. Mycket jag har skrivit har varit för henne. Nora har givit henne kraft, men också mod. Modet att våga. När jag den 7 juli pratade med henne om vår förlovning frågade hon om vi inte kunde gifta oss redan i sommar, så hon fick vara med. Det gjorde ont. Och det var nog då jag förstod. Hon sa till mig att hon inte är så rädd längre. Jag tror hon visste… Och jag vet att Nora har hjälpt Kattis mycket, jag måste tro det. Det är stort. Kattis och Nora är de starkaste människorna jag fått äran att uppleva.

Döden är svår att att förstå. Det är väl heller inte meningen att vi ska förstå den. Det gör mig ont att den är så skoningslös. 2016 är ett år jag önskar aldrig hände men som jag aldrig kommer glömma. På bara några månader har jag upplevt den största kärleken och den djupaste sorgen. Världen behöver Kattis. och Nora. Kattis har lärt mig så mycket i livet. Jag är evigt tacksam över att jag fick lära känna henne och jag kommer bära den kärleken i mitt hjärta för alltid. Jag kommer älska er tills jorden gått under.

Musik är svårt. Det är inte längesen jag kunde börja lyssna på musik utan att bryta ihop. Emil Jensen har hjälpt mig sätta ord på mycket känslor. I hans låt ”till och med dom” sjunger han:

”Varje gång jag tror
Att jag överlevt det här
Blåser nya stötar in
Från nåt väderstreck jag glömt
Och hur jag än tar i finns det
Ingen molekyl i mig
Som vill stanna kvar
För det sista dom vill va är jag”

En torsdag. En vacker augustidag. Jag känner mig som ett öppet sår. Världen rasar. Igen.

Jag börjar bli trött på att sätta ord på sorg, saknad och smärta. På tomhet och ensamhet. Orättvisan. Döden. Den skoningslösa döden. Den är inte nådig. Den är orättvis och grym.

Idag har en av de vackraste människorna i mitt liv somnat in. En riktig krigare, som Nora. Hennes kropp gick också sönder och jag är så jävla förbannad. På ett sätt är jag också avundsjuk. (Är det konstigt?) Jag vill också vara med Nora. Jag vill inte vara kvar här. Utan båda två. Mina vackra, underbara och inspirerande krigare.

Jag undrar vad man gör när man inte vill leva men inte heller är redo att dö? Det är en svår gåta. De är tillsammans nu. Det ÄR en fin tanke men det är fan inte fint att det ska vara så.

Jag är uppriktigt jävligt trött på livet. Jag måste få vara det ett tag. 

Jag har stora PMS problem. Det har jag alltid haft men efter att Nora dog har det blivit explosion. Jag kan inte hantera det. Jag kan inte hantera alla känslor. Det är så jävla starkt att jag måste vråla, skrika och gråta i panik. Fullständig panik. Känslorna av otillräcklighet och att vara totalt värdelös tar över allt jag egentligen vet att jag är. Så måste jag bygga upp mig själv igen. På nytt. Om och om igen.

Jag saknar Nora. Min kropp skriker.

Imorgon är det 4 månader sedan Nora dog. 4 månader. Ett ögonblick och en evighet.